Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Vetenskap

Karin Bojs: Falsk matematik om farmors matvanor

Under de senaste tjugo åren har jag gjort många reportageresor till forskningsinstitut runtom i världen. Inget har gjort starkare intryck än Vavilovinstitutet i Sankt Petersburg.

Besöket på denna anrika fröbank gav mig en djup läxa om hur vetenskaplig forskning alltid måste kämpa för sitt oberoende gentemot ideologiska och politiska krafter.

Ett tiotal av de anställda på Vavilovinstitutet dukade under på sin post under andra världskriget, när de försvarade frösamlingarna under tyskarnas tre år långa belägring 1941–1944. De dog av svält, trots att de hade kunnat koka havregrynsgröt, bönor och ärtsoppa på en liten bråkdel av alla de fröer som fanns i de väldiga samlingarna.

Institutets ledande biologer började rensas ut redan 1937. Chefen Nikolaj Vavilov – en av världens mest framstående genetiker vid denna tid – greps 1940 på order av Sovjetunionens ledare Josef Stalin. Han dog av undernäring i fängelset tre år senare. Liknande öden – fängelse, arkebusering, yrkesförbud – drabbade många av Sovjets och övriga öststaters främsta genetiker.

Josef Stalin hade nämligen fått för sig att genetik var borgerligt, deterministiskt, kontrarevolutionärt ... Den som hade tutat i honom detta var en växttekniker vid namn Trofim Lysenko.

Lysenko spelade på de rätta ideologiska strängarna. Han påstod att vete skulle kunna danas i rätt miljö, precis som den nya Sovjetmänniskan. Arvet spelar ingen roll, miljön är allt. Vänj vetet vid lite kyla så ska det växa på Sibiriens tundra!

Efter Stalins död erkände Sovjetunionens ledare att allt detta var fel. Men Ryssland hade förlorat många årtionden av hederlig biologisk forskning, troligen med konsekvenser för matförsörjningen.

Detta är bakgrunden till att jag blir så upprörd när folk överdriver nya rön om så kallad epigenetik.

Ordet betyder ”ovanpå generna”. Det handlar om hur miljöfaktorer kan påverka hur dna-sekvensen uttrycks. Vissa gener kan börja jobba mer, andra mindre, beroende på vad individen upplever.

Epigenetik är ett mycket hett och dynamiskt fält som kan få stora konsekvenser för exempelvis cancerforskning och diabetesforskning. Ny teknik gör det möjligt att på molekylnivå studera hur miljöfaktorer påverkar våra gener.

En kontroversiell fråga är om epigenetiska förändringar kan överföras till nästa generation.

Oftast är svaret nej; förändringarna tenderar att suddas ut när spermier och ägg bildas. Men inte alltid. Studier på försöksdjur, som bananflugor och möss, visar att miljöfaktorer ibland kan få konsekvenser åtminstone ett par generationer senare.

Det vore förstås sensationellt om någon tydligt kunde visa att sådana epigenetiska förändringar i flera generationer inträffar också hos människor.

Häromdagen trumpetades en sådan nyhet ut. Den kom från ett så aktningsvärt ställe som Karolinska institutet. De flesta stora medier i Sverige – tyvärr också DN – återgav påståendet tämligen okritiskt.

Forskargruppen har studerat 277 familjer från en socken i Norrbotten, som under 1800-talet var mycket isolerad. De har tittat på alla upptänkliga samband: om morfar fick lite mat som ung, om barnbarnet fick diabetes eller hjärtsjukdom, om farfar fick mycket mat vid puberteten, åren före puberteten, som foster... Och nu senast: om farmor fick lite mat vissa år och mycket mat andra år.

När forskarna tycker sig ha fått napp – vad de kallar ”statistisk signifikans” – för något samband, har de publicerat sina rön i en vetenskaplig tidskrift av lägre dignitet, där kraven inte är så höga.

Nu har flera matematiker gått i taket, däribland statiskprofessorn Olle Häggström på Chalmers i Göteborg. Dessa matematiker påpekar att man inte kan behandla statistik på det sättet. Begreppet ”statistisk signifikans” brukar i medicinska sammanhang betyda att det är mindre än en chans på tjugo att det som ser ut som ett samband i själva verket bara är ren slump.

Men det förutsätter att man har en tydlig hypotes från början, inte att man i efterhand fiskar vilt bland alla upptänkliga samband.

Jag drar tre slutsatser: Nyheter om vetenskap i stora medier bör hanteras av specialiserade vetenskapsjournalister (vilket normalt sker på DN, detta var ett olycksfall i arbetet). Karolinska institutets pressavdelning bör noga akta sin trovärdighet. Och biologer bör samarbeta mer med professionella statistiker.