Hittills har ungefär 60 miljoner människor smittats av hiv-virus och 25 miljoner har dött. Nu presenteras en ny och klarare bild av hur epidemin startade.
På torsdag är det Internationella aidsdagen och i veckan kom färsk statistik från FN-organet Unaids. Den visar delvis glädjande siffror: i dag kan nästan hälften av alla behövande få mediciner och antalet nysmittade minskar på många håll. Men fortfarande dör nästan två miljoner människor av aids varje år. Ungefär 14 miljoner barn har blivit föräldralösa.
Det har ju florerat många konspirationsteorier om hur hiv startade. En går ut på att USA medvetet spred smittan. En annan att viruset råkade hamna i ett poliovaccin som innehöll celler från apor. Dessa teorier är helt fel. Det framgår mycket tydligt av den forskning som finns.
Men nu har jag läst Jacques Pepins bok ”The Origin of Aids” (Cambridge University Press) och jag är skakad av denna historielektion. Jacques Pepin är en kanadensisk infektionsläkare som har arbetat många år i Afrika. Han har gedigen utbildning i epidemiologi och vet vad han talar om.
Han kan belägga sina teorier med fakta, såsom historiska dokument och släktträd över virusets arvsmassa.
Det började med att en människa smittades av en schimpans av en undergrupp som finns på ett begränsat område i nuvarande Kamerun, Gabon och Kongo- Kinshasa. Smittan överfördes sannolikt i samband med jakt eller matlagning.
Sådan överföring av virus mellan schimpanser och människor har skett många gånger under historiens lopp, utan att det har lett till några världsomfattande epidemier.
Men någon gång runt år 1921 inträffade något avgörande. En person som bar på hivvirus fick en spruta. Den sprutan användes sedan på många andra personer, utan att steriliseras.
Jacques Pepin tror att det hände i samband med att den belgiska kolonialmakten lät bygga en järnväg mellan Kongos inland och kusten. Vid detta järnvägsbygge tvingades över 100 000 män arbeta. Nästan samtliga fick sprutor av mobila sjukvårdsteam, framför allt mot sömnsjuka. Sprutorna steriliserades inte.
Många av männen som hade arbetat på järnvägsbygget flyttade sedan in till städerna Brazzaville och Léopoldville (nuvarande Kin-shasa). Framför allt i Léopoldville hade de belgiska kolonisatörerna infört mycket strikta inflyttningsregler. Det gick därför många män på varje kvinna, och merparten av kvinnorna var prostituerade.
Könssjukdomarna grasserade och många uppsökte veneriska kliniken i östra Léopoldville för att få intravenös medicin. Där utfördes över 150 000 injektioner bara år 1953. Nålar och kanyler diskades, men steriliserades inte.
Från Kinshasa spreds smittan till andra afrikanska länder. Någon gång mellan 1960 och 1966 tog en haitisk biståndsarbetare med sig hiv till Haiti. På Haiti kan smittan ha spridits sexuellt, men mera troligt även genom en klinik som köpte blod för plasmatillverkning.
Amerikanska homosexuella män kom till Haiti för sexturism, och sannolikt tog dessa turister med sig smittan till Kalifornien. Där ställdes de första diagnoserna i juni 1981. Därför högtidlighölls hiv-virusets ”trettioårsdag” i somras.
Om vi utgår från händelserna 1921 är det alltså mer befogat med en nittioårsdag. Varför inte på Internationella aidsdagen nu på torsdag? Den dagen kan lämpligen ägnas åt reflexioner om hur fel det kan bli även om man försöker göra rätt.