Vid sällsynta tillfällen kan virtuella partiklar fastna i den verkliga världen och förvandlas till riktiga partiklar. De tillfälliga gästerna blir bofasta. Teoretiska fysiker tror att hela vårt universum startade med en sådan händelse. De tror också att hela världar och galaxer i vårt nuvarande accelererande universum kan poppa upp ur virtuella partiklar.
Stephen Hawking, den brittiske fysikern som skriver bästsäljande böcker och är så svårt förlamad, har gjort sitt största vetenskapliga genombrott inom detta område. Hans arbete handlar om att svarta hål kan stråla, tvärt emot vad fysiker tidigare trodde. I de svarta hålens utkant måste ju virtuella partiklar uppstå, precis som överallt annars i tomma rymden. Partiklarna uppstår alltid i par, på grund av fysikens lagar. Ibland måste det inträffa att den ena partikeln i paret dras in av det svarta hålets enorma dragningskraft, medan den andra slipper ut.
Stephen Hawking skulle få Nobelpriset direkt om någon kunde praktiskt bevisa att den så kallade Hawkingstrålningen verkligen förekommer. Men ingen kan ju åka till ett svart hål för att undersöka saken. Dels ligger de kända svarta hålen ganska långt bort, dels skulle den förhoppningsfulla experimentatorn sugas in i det svarta hålet. Personen skulle bli långsträckt som en spagetti, eftersom ena änden av kroppen skulle börja sugas in först.
Men nu kanske det finns en chans att börja undersöka här på jorden – i laboratorier med fungerande arbetarskydd – om galaxer kan starta med en virtuell partikel och om Hawkingstrålning existerar.
En forskargrupp på Chalmers har förvandlat virtuella partiklar till verkliga partiklar. De har arbetat med ljuspartiklar, så kallade fotoner, eftersom det är lättast.
Det är frestande att ta till religiösa formuleringar, som varde ljus eller att skapa något ur intet. Men experimentet som Per Delsing och hans medarbetare redovisar i torsdagens nummer av tidskriften Nature stämmer utmärkt väl överens med fysikens alla kända lagar.
Teorin beskrevs redan för över sextio år sedan och kallas den dynamiska Casimireffekten. Den holländske fysikern Hendrik Casimir föreslog att man borde kunna fånga virtuella fotoner om man har en spegel som rör sig nästan med ljusets hastighet. Fotonerna skulle studsa in i spegeln som virtuella, men studsa tillbaka som verkliga.
Chalmersgruppen har kommit på ett enklare och fiffigare sätt. I stället för spegel har de använt en supraledande anordning som byter magnetfält flera miljarder gånger i sekunden. Då räcker det med att deras spegel rörde sig bara med fem procent av ljusets hastighet. De kan ändå fiska upp fotoner från den virtuella till den verkliga världen.
Än så länge är ljusstrålen som de har skapat alldeles för liten för att kunna användas praktiskt.
Chalmersforskarna själva spekulerar i att man skulle kunna använda tekniken för att utveckla framtidens kvantdatorer. Men framför allt har de öppnat dörren för nya experiment som kan förklara hur inget blev något och hur det blev ljus från allra första början.