Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

Så var hästarna som skyterna ströp

Greken Herodotos levde på 400-talet före Kristus och betraktas ofta som historieskrivningens fader. Han berättar bland annat om skyterna och hur de offrade hästar.

”Skyter” var det namn som användes för nomadiska, boskapsskötande, hästburna grupper som levde under järnåldern på Asiens och Europas stäpper – hela vägen från nuvarande Kina i öster till Ungern i väster.

Herodotos beskriver hur en kung kunde begravas hos skyterna. Först kördes den döde kungen runt på en kärra till olika stammar. I samband med själva gravsättningen ströps en av kungens bihustrur, hans närmaste tjänare samt några hästar. På ettårsdagen av kungens död offrades ytterligare femtio av den avlidne kungens unga tjänare. Dessutom femtio av ”de allra vackraste” hästar.

Strypningen gick till så att förrättaren lade en rem runt halsen på hästen. Med hjälp av en pinne tvinnandes remmen hårdare och hårdare, tills hästen var död.

De döda hästarna gillrades upp med hjälp av pålar runt kungagraven med dess upphöjda kulle, så kallad kurgangrav. De döda tjänarna monterades ovanpå, som ryttare.

Till sådana begravningar och ceremonier kom skytiska stammar resande vida ifrån.

Enligt vad Herodotos berättar. Som alltid med gammal historieskrivning är det svårt att veta vad som egentligen var fakta och vad som var romantiserat och vinklat för propagandistiska syften.

Arkeologiska utgrävningar på stäppen har kunnat bekräfta en del av hans utsagor. Det finns verkligen lämningar från ett stort antal hästar i en del av kurgangravarna.

Nu bidrar även dna-forskare till bilden, med den allra senaste tekniken. En grupp ledd från Köpenhamn, med Ludovic Orlando som huvudförfattare, publicerade nya rön i förra veckans nummer av tidskriften Science.

Inte bara kan forskargruppen komplettera Herodotos berättelser, de kommer också med nyheter om hästavelns tidiga historia.

De har dna-analyserat tretton hingstar (eller valacker) från två skytiska gravar som var ungefär samtida med Herodotos – Arzhangraven i Sibirien och Berelgraven i Kazakstan.

Dessutom har de analyserat ett sto som är betydligt äldre, från bronsålderskulturen Sintashta, den första kultur där det finns belägg för de tvåhjuliga, snabba, hästdragna kärror som sedan blev så avgörande för stridskonstens utveckling.

Dna-analyserna visar att hästarna var av olika färg – bruna, svarta, ljusa och fläckiga – och att de var genetiskt mycket varierade. Betydligt mer varierade än hästar är i dag. Och de var inte släkt med varandra.

Det är alltså fullt möjligt att hästarna verkligen var, som Herodotos skriver, gåvor från allierade skytiska stammar från avlägsna ställen på stäppen.

I dna-resultaten syns vilka egenskaper människorna på stäppen har favoriserat, alltsedan de först tämjde hästarna för cirka 5.500 år sedan. Dit hör förmågan att ge mycket mjölk, starka ben och att kunna springa riktigt snabbt kortare sträckor.

Flera anlag, som i dag orsakar vanliga ärftliga sjukdomar hos hästar, verkar ha saknats helt. Hästaveln verkar helt enkelt ha genomgått en försämring de senaste två tusen åren.

I dag brås nästan alla levande tamhästar på en enstaka hingst. Det har tidigare föranlett forskare att tro att bara ett fåtal hingstar var inblandade när hästarna först tämjdes. Kanske bara en enda hingst, har man trott, men däremot ett stort antal olika ston.

Men hos skyter och Sintashta syns hingstar med många olika fädernelinjer. Nästan alla dessa linjer har alltså gått förlorade på senare tid. Samtidigt som hästarna har dragit på sig nya ärftliga sjukdomar.

Skyternas vana att strypa hästar (och människor) låter fasansfullt med vår tids uppfattning.

Ändå har vi kanske en del att lära av dem, när det gäller själva hästaveln.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.