Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

Karin Bojs: Veckans solskenshistoria föddes i Schweiz

Den här veckan tog världen ett stort steg mot en miljövänlig och billig energikälla. Veckans bästa nyhet handlar om en vacker grön färg baserad på grundämnet kobolt.

De flesta insatta bedömare tror att solenergi blir den viktigaste delen av jordens energiförsörjning på längre sikt. Men vi är inte riktigt där än. På platser där det redan finns ett uppbyggt elnät har dagens solceller svårt att konkurrera prismässigt med kol, olja och kärnkraft.

Det finns solceller – framtagna bland annat av amerikanska försvaret – som är fantastiskt effektiva och återvinner nästan hälften av solens ljus med hjälp av koncentrerande linser. Men de är alldeles för dyra för att stå sig i dagens konkurrens.

Även de kiselceller som är vanligast i dag är förhållandevis dyra att tillverka. De är stora och klumpiga och kräver mycket råvaror.

Det finns också en nyare form av solceller som kallas för CIGS, efter grundämnena koppar, indium, gallium och selen som ingår i blandningen. De är mycket tunnare och billigare än kiselcellerna. Men de är ännu inte lika effektiva. Och beståndsdelarna indium och gallium är så kallade kritiska metaller med begränsad tillgång på världsmarknaden. Särskilt indium utvinns nästan uteslutande i Kina – ofta under tveksamma arbets- och miljöförhållanden. Dessutom innehåller CIGS-solceller grundämnet kadmium, som är mycket giftigt.

Och så finns Grätzelceller, de charmigaste av alla solceller. De är så enkla, så genialiska, så billiga och har en så lovande framtid. Ett skolbarn kan tillverka dem, eller du själv hemma i köket. Du behöver lite tandkräm eller vit målarfärg som innehåller titan­dioxid och du behöver ett färgämne, som du lämpligen kan utvinna ur grön spenat.

Det som händer påminner om fotosyntesen i ett grönt blad. Ljuset från solen får färgämnet att lämna ifrån sig en elektron till titan­dioxiden. Därifrån leds strömmen vidare.

Forskare som arbetar professionellt med Grätzelceller har lite mer sofistikerad utrustning än tandkräm och spenat, men principerna är desamma.

Den schweiziske forskaren Michael Grätzel presenterade den första versionen av Grätzelcellen i en Natureartikel 1991. Sedan dess har han blivit världskändis. Förra året fick han det största och finaste teknikpris som finns – det finska millenniepriset. Varje år nämns hans namn när det spekuleras om Nobelpriset i kemi.

Men om man ska vara helt ärlig så har Grätzeltekniken inte slagit igenom än. Bara någon enstaka produkt har nått marknaden: en ryggsäck som kan ladda elektroniska prylar samtidigt som man går.

I de flesta andra sammanhang är Grätzelceller helt enkelt för ineffektiva för att vara konkurrenskraftiga.

Så i fredags slog Michael Grätzel till igen. Tillsammans med några kinesiska forskare presenterade han en ny variant av Grätzelcellen i tidskriften Science. Den har två fördelar, i stället för det dyra, svårtillgängliga grundämnet rutenium innehåller den här cellen kobolt. Och effektiviteten är betydligt högre än företrädarens, runt 13 procent jämfört med tidigare 12.

Visserligen fattas ytterligare ett par procentenheter, först omkring 15 kommer Grätzelcellerna verkligen att hävda sig jämfört med and­ra energikällor. Men upptäckten visar vägen framåt. Och det är särskilt roligt för oss här på nordliga breddgrader. En av Grätzelcellens många fördelar är att den fungerar extra bra när ljuset är svagt och solen står lågt på himlen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.