Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Vetenskap

Karin Bojs: Vi har gått över en gräns nu

Mätinstrumenten på Hawaii passerade en symbolisk gräns i veckan. Deras mätvärden klättrade över 400. Det var miljon­tals år sedan sist, bortsett från några få dygn förra våren.

Jag syftar alltså på den legendariska anläggningen på Mauna Loa – en del av ögruppen Hawaii. Den ligger långt ute i Stilla havet, nästan så långt man kan komma från industrivärldens fabriker och motorvägar. Nästan ingenstans är luften lika ren och klar.

Det var just därför den amerikanske kemisten David Keeling byggde upp en mätstation för koldioxid på Mauna Loa i slutet av 1950-talet. Hans första mätningar kom 1958. Påföljande månader hoppade värdena upp och ned på ett sätt som vid första anblicken såg ganska konstiga ut. Men efter bara något år kunde David Keeling förklara mönstret:

På sommarhalvåret minskade halten av koldioxid i luften, efter­som träd och andra växter på norra halvklotet sög i sig kol­dioxiden. På vinterhalvåret gick halterna i luften upp igen, när löven förmultnade.

Sedan dess har vi haft en regelbundet sicksackad kurva. Ned på somrarna, upp på vintrarna. Men hela tiden pekar kurvan obevekligt uppåt.

När David Keeling inledde sina mätningar var halten av koldioxid i luften 313 miljondelar.

När jag skriver denna text visar Mauna Loa genomsnittsvärdet från i torsdags, alltså den 13 mars: 400,2 miljondelar.

Förra året passerade vi gränsen för 400 några få dygn. Men det skedde först i slutet av maj, precis innan kurvan vände nedåt i igen. I år har vi alltså hunnit dit redan i mitten av mars.

Ansvarig för Keelingkurvan i dag är David Keelings son, Ralph Keeling. Han är knuten till University of Californa San Diego. Universitetet har en hemsida som visar resultaten på ett pedagogiskt sätt.

Där kan man klicka och få fram olika tidsintervall. Mest tanke­väckande är kurvan som sträcker sig 800 000 år tillbaka. Forskarna har kombinerat resultaten från Mauna Loa med borrkärnor från Antarktis is. Analyser av små luftbubblor i denna urgamla is visar att halten av koldioxid i princip aldrig klättrade över 300 miljon­delar under alla dessa år.

Att de stiger så snabbt nu beror på människornas utsläpp. Vår förbränning av olja, bensin, kol och gas …

Utsläppen gör världen varmare, det visar forskningen med mycket stor tydlighet. Men sambanden är inte spikraka. Ibland går uppvärmningen snabbare, ibland långsammare. Det beror på en rad mekanismer som förstärker, försvagar och försenar koldioxidens effekter på temperaturen. Dit hör vulkaner, utsläpp av kylande partiklar och klimatfenomenet La Niña/El Niño i Stilla havet.

Enstaka år kan avvika från trenden, men vi kan konstatera att 13 av de 14 varmaste år som någonsin har uppmätts, har inträffat nu på 2000-talet.

FN:s klimatpanel IPCC gör ungefär vart sjätte år en stor sammanställning av den klimatforskning som finns. Just nu håller de på med sin femte sammanställning.

Första delen, 5:1, presenterades i Stockholm i höstas. Då handlade det om de fysikaliska grunderna, hur klimatsystemet fungerar, vad mätningar och modeller visar.

Om en dryg vecka kommer andra delen. Nu handlar det mer om uppvärmningens konsekvenser, hur värmeböljor, torka och översvämningar drabbar olika regioner i världen, hur matförsörjning, vattentillgång, natur och mänskliga samhällen påverkas. Denna rapport ska presenteras den 29 mars i Yokohama i Japan.

Jag är inte den som raljerar över olika dieter som människor tillgriper för att förbättra sin hälsa. Men jag önskar innerligt att klimat­rapporten 5:2 får lika mycket upp­märksamhet de kommande dagarna som faste- och bantnings­meto­den med samma namn har fått.