I onsdags var jag i Sveriges riksdag och lyssnade på Kurt Fischer, citerad i artikeln här intill, när han talade om hur modern hjärnforskning skulle kunna förbättra skolan. Ironiskt nog krockade föredraget med ett annat möte om skolan. Det andra mötet hade min egen tidning arrangerat med anledning av kollegan Maciej Zarembas artikelserie på kultursidorna.

Utbildningsministern, fackföreningsledare och andra tunga aktörer valde DN-mötet och där verkar det ha gått hett till, att döma av twitterflödet.

Själv är jag ganska trött på att ideologier och politik ska styra så mycket av skoldebatten. Jag skulle önska att dessa hetsiga debattörer satte sig in mer i den nyaste forskningen. Till exempel genom att läsa Torkel Klingbergs utmärkta bok ”Den lärande hjärnan”.

Hjärnforskare, psykologer och framsynta pedagoger jobbar i allt högre grad tillsammans i studier som har relevans för skolorna. Tyvärr används deras resultat inte särskilt mycket i verkligheten.

På 1800-talet rådde samma tillstånd inom den medicinska vården. Läkare tog död på patienter genom att åderlåta dem. Traditioner och auktoriteter styrde. Vetenskapen lyste med sin frånvaro.

Men under senare år har det blivit alltmer självklart att vård ska baseras på forskning. Vi har en speciell myndighet i Sverige, SBU, som ska utvärdera vilka medicinska metoder som är bäst. Bedömarna på SBU förlitar sig helst på så kallade randomiserade studier – där försökspersonerna lottas till olika behandling.
Det skulle jag önska att skolpolitiker och skoldebattörer också gjorde. Här är lite resultat att börja med:

Vi vet i dag hur nya nervceller och nya kontakter i hjärnan gynnas av vissa faktorer, såsom berikande miljö, trevligt sällskap och konditionsträning. Medan andra faktorer, som stress, bokstavligen dödar de små grå.

Nya metoder för att avbilda hjärnan visar hur den mognar fram steg för steg fram till tjugoårsåldern. Det finns fysiologiska orsaker till att tonåringar kan vara äventyrliga och omdömeslösa. Vi har – i olika grad – medfödda förmågor som ligger till grund för kapacitet i matematik och läsning.

Genetikens landvinningar det senaste årtiondet visar hur människor är olika och unika. Det beror sällan på enstaka gener, utan oftast på en kombination av ett stort antal genvarianter. Och gener är inga livstidsdomar. Svagheter i exempelvis läsning och arbetsminne kan i hög grad avhjälpas, om de bara upptäcks i tid.

Ny forskning visar hur strokepatienter och hjärnopererade kan öva upp förlorade förmågor häpnadsväckande bra. Hjärnan är nämligen mycket mer formbar än vad forskarna trodde för bara något årtionde sedan. Sådan kunskap bör få konsekvenser. Även i skolan.