Många tonåringar står länge framför spegeln innan de går till skolan och en finne i pannan kan skapa tankar om att det är bäst att stanna hemma. Men när halvtimmen i badrummet övergår i timmar och jakten efter den perfekta hyn gör att man inte kan ta sig till skolan eller undviker att träffa sina kompisar kan det handla om bdd.
Det är en förkortning för "body dysmorphic disorder", dysmorfofobi på svenska, en sjukdom som innebär att man upplever att man är ful eller har kroppsliga defekter. De värst drabbade klarar inte ens av att gå utanför dörren. Vissa tror att människor de möter ska vända sig bort i äckel eller hoppa av bussen.
Ingen vet hur vanlig sjukdomen är i Sverige, men undersökningar i andra länder visar att ungefär en procent av befolkningen någon gång har drabbats av bdd.
Malin Sundqvist, 30, från Karlstad är en av dem.
En av de utlösande faktorerna till att hon blev sjuk var elaka kommentarer om hur hon målade ögonfransarna. Malin Sundquist började lägga fransarna rätt, en efter en, framför spegeln och till slut hade sminkningsritualen blivit så omfattande att den tog flera timmar varje morgon. Ofta tog hon sig inte i väg till skolan, trots timmarna framför spegeln.
- Jag hade svårt att gå ut och trodde att människor skulle bli chockade av mitt utseende, stirra, behandla mig illa och säga elaka saker.
Högstadiet klarade Malin Sundqvist bra trots hög frånvaro, men i gymnasieskolan var toleransen mot frånvaron inte lika stor och hon tvingades sluta.
- Jag var i kontakt med kurator, skolsköterska och barnpsyk men ingen tog mina problem på allvar.
På nätet hittade hon information om bdd, något som då var ganska okänt i Sverige. Hon skrev ut texten och tog med den till sin psykolog. Men eftersom de inte kunde enas om hur behandlingen skulle fortsätta avslutades kontakten.
I samband med att hon 2003 var med i ett tv-program och berättade om bdd startade hon ett svenskt forum på nätet.
- Jag hade länge trott att jag var helt ensam om mina problem. Genom forumet kunde jag plötsligt prata med andra och det har varit till stor hjälp.
Malin Sundqvist är däremot mycket besviken på hur hon har blivit bemött av psykiatrin. Det dröjde nio år innan hon fick diagnosen bdd och hon fick vänta i nästan åtta år för att få komma till en terapeut som jobbade med kognitiv beteendeterapi, där klienten arbetar med sina tankar och ofta får i uppgift att utsätta sig för situationer som upplevs som jobbiga.
Att det har tagit så lång tid har gjort att sjukdomen etsat sig fast.
- Depressionen som ofta följer med bdd har blivit värre. Men i dag är jag inte lika isolerad som tidigare. Ett tag kunde det gå månader innan jag orkade gå utanför dörren. I dag försöker jag att gå ut två gånger i veckan, även om det är svårt att tvinga sig.
Att bryta sminkningsritualen, som i dag tar fem timmar, är mycket svårt. Malin Sundqvist inser att beteendet inte är normalt, men vet inte hur hon ska gå tillväga för att kunna sminka sig på ett annat sätt.
- Jag skulle föredra fysisk smärta framför att sminka mig. Det är det värsta jag vet och förknippat med så mycket ångest. Därför är det i dagsläget svårt för mig att motivera mig att lämna lägenheten. Det finns nästan ingenting som är värt att gå igenom den ritualen för.
Hon är sjukskriven sedan åtta år och hoppas att vetskapen om bdd ska sprida sig så att ingen ska behöva vänta lika länge på behandling som hon.
- Jag har visserligen gjort en del framsteg på egen hand och har ett friskare tänkande än många andra med bdd, men det känns tungt att tänka jag kanske ska leva med den här sjukdomen tills jag är 70 år.
- Nu har jag äntligen fått komma till en kbt-terapeut, men jag hade önskat att jag fått den hjälpen i ett tidigare skede då jag var i ett bättre skick för behandling.