Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Vetenskap

Män bör skaffa barn sent i livet

Önskar du dina barn och barnbarn ett långt och friskt liv? Om du är man bör du i så fall skaffa barn sent i livet. Ännu bättre är om din egen far också var till åren kommen när han fick dig, enligt en ny studie.

Det hela kan låta märkligt, för de flesta av oss går nog omkring med föreställningen att det är bra, från genetisk synvinkel, om pappan är så ung som möjligt när han får barn. Vi tänker oss att den ungdomliga vigören på något sätt överförs med spermierna.

Men inget kan vara mer fel, och orsaken står att hitta i vår arvsmassa, på kromosomerna där våra gener sitter.

Kromosomernas yttersta ändar kallas telomerer. Dessa fungerar som ett skydd för kromosomerna och förhindrar att arvsmassan skadas.

När cellerna delar sig och vårt dna kopieras förkortas telomererna en aning. Efter många celldelningar, när vi blivit till åren komna, har telomererna blivit så korta att de inte längre kan skydda livsviktiga gener. Skador uppstår, och cellerna slutar fungera.
Livsviktiga telomerer

Detta märks genom att allt fler av våra kroppsfunktioner blir sämre. Vi ser och hör allt sämre, våra muskler förtvinar, våra inre organ sviktar. Till slut dör vi.

Telomerernas längd avgör alltså i hög grad hur gamla vi blir – och orättvist nog är längden genetiskt programmerad vid födseln. Vi föds med längre eller kortare telomerer, och detta avgör delvis vår livslängd.

Men det finns ett märkligt undantag från den här regeln. Hos de manliga könscellerna, spermierna, blir telomererna längre när de åldras – inte kortare som hos alla andra celler.

Det leder säreget nog till att män som blir pappor relativt sent i livet får barn med längre telomerer, jämfört med män som fortplantar sig i unga år. Effekten är densamma oavsett vilket kön avkomman har.

Den nya studien, som publiceras i Proceedings of the national academy of sciences, visar dessutom att de långa telomererna överförs även till nästa generation.

Forskarna, som letts av den amerikanske antropologen Dan Eisenberg vid Northwestern University i Illinois och University of Washington i Seattle, tog blodprover från 1.779 personer i olika åldrar i Filippinerna, och mätte telomerernas längd i personernas dna.

Resultat: Ju äldre mannen var vid nedkomsten, desto längre telomerer hos avkomman, och de var ännu längre om mannens egen far var till åren kommen vid hans egen nedkomst. Farfaderns ålder vid den tidpunkten han blev pappa har med andra ord också avgörande betydelse.

Slutsatsen blir att effekterna kan bli stora om flera generationer män väntar med att skaffa barn till senare i livet. Ökningen av telomerernas längd för varje år som en man väntar med att bli pappa motsvarar nästan exakt den årliga telomerförkortningen i de vanliga cellerna hos medelålders personer.

I slutändan bör den genomsnittliga livslängden öka, och människornas allmänna hälsa bli bättre.

Detta kan möjligen vara en av de faktorer som bidragit till att livslängden ökat i många delar av världen. Höjd levnadsstandard har säkert varit den viktigaste orsaken, men det är också ett faktum att pappornas genomsnittsålder blivit allt högre i flera länder.

Det bör påpekas att ålder i det här sammanhanget är ett relativt begrepp. Med äldre fäder avses män i åldrarna 30–54. I Sverige betraktar vi inte nyblivna pappor i 30–40-årsåldern som särskilt lastgamla, men i Filippinerna får män i allmänhet barn när de är något yngre, och för studien spelar det mindre roll exakt var gränsen dras.

En fråga många ställer sig är säkert varför telomererna hos spermier blir längre med åren. Ingen motsvarande effekt kan ses hos de kvinnliga könscellerna. Orsaken är oklar, men möjligen kan det vara så att stamceller som producerar spermier med relativt sett korta telomerer dör ut med stigande ålder.

Telomerer

• Vår arvsmassa, dna, sitter ihoppackad i långa strängar som kallas kromosomer. De skyddas mot slitage och skador av de så kallade telomererna som sitter i ändarna på kromosomerna.
• Telomererna är kända sedan 1930-talet men det var först på 1980-talet som forskare under ledning av molekylärbiologerna Elizabeth Blackburn och Carol Greider lyckades visa hur de är uppbyggda. De upptäckte också enzymet telomeras som förlänger telomererna och förhindrar att genetisk information förloras vid celldelningen. För detta fick de Nobelpriset 2009. (TT)

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.