Månlandningen lyfte forskningen

Nitton minuter senare stod även kollegan Edwin ”Buzz” Aldrin på månen. 

Men vad gav månlandningen – egentligen? Mer än ett världsberömt citat och de påsar med grus som astronauterna tog med sig tillbaka till jorden. 

För Joakim Kugelberg, systemingenjör och projektledare på Rymdbolaget, det statligt ägda företag som bland annat driver raketbasen Esrange i Kiruna, råder det ingen tvekan om månlandningens oerhörda betydelse för allt från dagens tv-utbud till vår kunskap om hur polarisarna smälter. 

Men det var inte människans närvaro i rymden i sig som var det mest betydelsefulla, anser han, utan projektet som sådant.
– Människor i rymden ser jag mest som kuriosa, även om det hade och fortfarande har en oerhört stor psykologisk betydelse.  

I stället tycker Joakim Kugelberg – och många med honom – att de största vinsterna kommer från all den forskning som föregick själva månlandningen. Inte minst att människan lärde sig att trotsa gravitationen och skicka upp stora, tunga föremål utanför vår egen atmosfär – något som bland annat banade väg för dagens satelliter.  

I dag finns det 200–250 telekommunikationssatelliter. Varje satellit kan sända runt 150 tv-kanaler. Alla svävar på 36 000 kilometers höjd i en stationär bana runt jordens ekvator. Höjden är ingen slump. De får en omloppstid på exakt ett dygn och blir på så vis stillastående i förhållande till jorden. 

Betydligt lägre, på 600 kilometers höjd, finns ytterligare ett antal hundra satelliter. Dessa används för ett helt annat syfte: jordobservation. Det är ett område som formligen exploderat sedan månlandningen i takt med annan teknikutveckling. För första gången kan människan se på sig själv och sin egen planet utifrån rymden. Jordobservation handlar om allt från att studera klimatförändringar till noggranna observationer av havsströmmar, naturkatastrofer eller spionsatelliter för militära ändamål. 

Till detta kommer ytterligare ett antal satelliter som hjälper oss att hitta rätt. Som bekant finns Global Positioning System, GPS, snart i var och varannans bil eller fritidsbåt. Europa har insett värdet av satellitnavigering och är nu på väg att lansera Galileo, ett liknande system som om några år ska göra oss mindre beroende av det amerikanska försvarsdepartementet som äger rättigheterna till GPS. 

En annan stor vinnare i månlandningens kölvatten är naturligtvis rymdforskningen. Allt sedan den där dagen i juli 1969 har flera rymdsonder skickats upp med det uttalade syftet att öka människans kunskap om universum, vilket de också har gjort. Om allt från den kemiska sammansättningen på mars till möjligheten att det finns vatten – och därmed liv – på andra planeter. 

Inte att förglömma i sammanhanget är det gigantiska Hubble-teleskopet som sedan 1990 seglar i en bana runt jorden och som bland mycket annat har gett oss nya insikter i när och hur universum skapades. I juni 2013 ska dock denna gamla trotjänare gå i pension och bytas ut mot James Webb-teleskopet, döpt efter den legendariske chefen för den amerikanska rymdstyrelsen, Nasa, som ansvarade för månlandningsprojektet. 

Även om den vetenskapliga nyttan av bemannade rymdfärder kan diskuteras, är människans saga i rymden långt ifrån all. Så sent som i onsdags lämnade rymdfärjan Endeavour jorden tillsammans med sju astronauter. Men en bit isoleringsmaterial lossnade från färjans bränsletank. Nasa vill utreda varför och har stoppat alla resor tills vidare. Bland deltagarna på nästa resa som är inplanerad till den 18 augusti finns Christer Fuglesang, Sveriges första och hittills enda astronaut. Som så många gånger förut kan han nu få vänta.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut