”Introduktion till artificiell intelligens” heter kursen. Den finns i traditionell form också, på detta prestigeuniversitet i Kalifornien där undervisningen kan kosta ett par hundratusen kronor om året. Den traditionella kursen i artificiell intelligens är en av Stanfords mest populära, vilket innebär ett par hundra studenter.

Det är den internetbaserade gratisversionen som har dragit så väldigt många studenter. 204 757 personer hade skrivit in sig när detta skrivs på fredagen, och det har säkert blivit fler när ni läser.

Bland lärarna finns Sebastian Thrun. Han har bland annat gjort sig känd för att utveckla förarlösa bilar. De är – åtminstone i teorin – mycket säkrare än människostyrda bilar. De kan också bli mer miljövänliga, eftersom de skulle köra tätare och utnyttja vägarna på ett mycket effektivare sätt så att bilköerna försvann.

En annan lärare är Peter Norvig, som tidigare var ansvarig för Nasas datautveckling, men numera är forskningschef på Google. Det företagets sökmotorer är också ett exempel på artificiell intelligens.

Man anar att Google har haft sina fingrar med när Thrun och Norvig har utvecklat distanskursen. Det är smart av Google. Tänk om hälften av de hundratusen eleverna faktiskt går klart kursen – det är ett vanligt genomsnitt på distanskurser. Då kan Google välja bland femtiotusen elever, plocka ut de allra duktigaste, finansiera deras fortsatta utbildning och sedan anställa dem.

Eleverna på kursen får nämligen betyg. Kursen utnyttjar också nya rön från pedagogik och hjärnforskning. De filmade föredragen är korta, bara några minuter. De åtföljs genast av några snabba frågor om föreläsningens innehåll. Ny forskning visar nämligen hur effektivt det är att repetera sin nya kunskap med tätt förekommande små prov.

Eleverna får sedan föreslå egna frågor och rösta om vad lärarna ska besvara på lektionerna.

För snart tio år sedan började ett universitet på USA:s östkust, MIT, lägga ut sina kurser på nätet. De finns där nästan allihop nu. Titta till exempel på Klassisk mekanik, med den makalöst skickliga föreläsaren Walter Lewin.

Men merparten av MIT:s kurser är ganska obearbetade versioner av de vanliga klassrumskurserna. Bara en handfull kurser, kallade Open course ware scholar, är mer kompletta och använder ny teknik för tvåvägskommunikation med elever runtom i världen.

Internetbaserade distanskurser finns även på svenska universitet. Jag har själv gått några av dem – av mycket varierande kvalitet. Den hittills bästa var geologikursen Tellus på Stockholms universitet. Det var några år sedan, och både den tekniska och pedagogiska nivån låg långt efter det som nu presenteras på Stanford och MIT.

Men även Tellus lär vara uppdaterad numera. Tekniken går framåt. Många av världens bästa lärare finns även på nätet – där alla med hyfsad uppkoppling kan följa dem.