Ljudet av naglar som skrapar mot svarta tavlan är omvittnat plågsamt. Men om du lurar i någon att ljudet i själva verket ingår i ett atonalt klingande musikverk, då minskar plågan. Åtminstone på ett psykologiskt plan.
Det hävdar i alla fall tyske forskaren Michael Oehler vid Macromedia-universitetet i Köln och österrikiske kollegan Christoph Reuter vid Wiens universitet. Tillsammans har de försökt lösa gåtan om vad det är som gör nagelljudet så outhärdligt.
Forskarna lät försökspersoner lyssna till skilda ljud, alla högst obehagliga: krita mot svarta tavlan, frigolitgnissel, en tallrik som skrapas av en gaffel samt naglar som går loss på svarta tavlan. Därefter ombads de rangordna ljuden – vilket som var värst, näst värst och så vidare, skriver teknologiska nyhetssajten Wired.
Samtidigt undersöktes den rent fysiska reaktionen inne i försökspersonens öronkanaler. Huden reagerade tydligt på oljuden.
När man – felaktigt – förklarade att ljudet av naglar mot tavlan i själva verket var del av modern atonal musik så ”köpte” försökspersonerna det, man uppfattade det inte då som lika obehagligt som naglar mot tavlan...
En stark psykologisk faktor för hur ljud kan uppfattas tycks alltså spela in.
Samtidigt låter kroppen inte sig luras – öronkanalerna reagerade likadant på ”musiken” som de tidigare reagerat på nagelskrapet.
Sedan är det en annan sak att forskningsresultatet inte ledde till någon lösning på frågan om vad det är som gör att vi människor upplever nagelskrap mot svarta tavlan som så oerhört plågsamt.