- Bilden av vad som skiljer oss från neandertalarna blir allt mer finupplöst. Det är en fantastisk tid att få vara med om, säger Svante Pääbo.
Den moderna människan vandrade ut ur Afrika för knappt 100.000 år sedan. I Europa fanns då redan neandertalarna, en nära släkting som flyttat från Afrika några hundra tusen år tidigare. Benfynd visar att neandertalarna hade större hjärna än oss, och kortare och bredare kroppsbyggnad. De kunde göra upp eld, använda verktyg och de begravde sina döda.
- Vi försöker hitta de små förändringar som genetiskt ligger bakom att människan utvecklade sin kultur, vilket neandertalarna aldrig gjorde - trots att de hade en mycket längre historia på jorden än vi, säger Svante Pääbo.
När DN träffar honom är han på snabbvisit i Stockholm för att bli hedersdoktor vid Kungliga Tekniska högskolan. Han är ovanligt uppklädd i mörk kostym och slips, men stel är denne gänglige 53-åring inte. Det blir kramar och glada återseenden när han möter forskarkolleger i Sverige.
Redan under studietiden i Uppsala på 80-talet närde Svante Pääbo intresset för människans ursprung. Han blev världsberömd när han lyckades analysera dna från en mumie. Det arbetet utförde han i största hemlighet vid sidan av sina doktorandstudier i medicin efter att ha tjatat sig till några småbitar av olika mumier.
Sedan dess har hans forskning bidragit till att föra arkeologin in i genteknikens era.
För tio år sedan grundade han tillsammans med tre andra kolleger Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig. I dag arbetar mer än 300 personer där, och målet är att ta reda på vad det är som gör människan unik. Själv förestår han avdelningen för evolutionär genetik, som antagit utmaningen att kartlägga neandertalarnas arvsmassa.
Perioden då både den moderna människan och neandertalarna levde i våra trakter har länge
fascinerat forskarna. För drygt 40.000 år sedan började människan utveckla en alltmer avancerad kultur. Ungefär samtidigt upphörde spåren efter neandertalarna.
Var det så att neandertalarna trängdes undan av människorna och försvann, eller upphör spåren efter neandertalarna för att de blandar upp sig med människorna?
- Sex hade de säkert med varandra, men frågan är om de hade några barn, säger Svante Pääbo.
Hittills har jämförelserna mellan mänskligt dna och det från neandertalarna inte visat några spår av neandertalare bland våra förfäder.
- De har i alla fall inte lämnat något stort bidrag till vår genpol, så mycket kan vi i alla fall säga, säger Svante Pääbo.
Det dna-material forskarna använder för att kartlägga neandertalarnas arvsmassa kommer från en bit av ett skenben från en man som levde för ungefär 38.000 år sedan. Fyndet gjordes i en grotta i Kroatien på 1980-talet. Liksom många andra fynd uppvisar benet spår av kannibalism.
- Det ser ut som om någon har krossat benet för att få ut benmärgen inuti. Vi vet att kannibalism var utbrett under den här tiden, säger Svante Pääbo.
Det är också ett av skälen till att det innehöll analysbart dna-fragment, eftersom rent ben drar till sig färre mikroorganismer. En annan lycklig slump är att fyndet inte ansågs vara särskilt intressant, utan stoppades undan i en låda. Där har det skyddats från kladd från mänskliga fingrar.
Totalt har forskarna borrat ut 2,5 milligram ben från benbiten. Det räcker för att kartlägga arvsmassans drygt 3 miljarder bokstäver.
De första analyserna visar att vi är mycket närmare släkt med neandertalarna än vad forskarna från början trodde. Vi skildes åt för cirka 800.000 år sedan - och för 400.000 år sedan upphör all sammanblandning.
- Vi är så nära släkt med varandra att en slumpvis vald människa kan vara närmare släkt med neandertalarna än med en annan människa, säger Svante Pääbo.
Ett annat sätt att utrycka det är att jämföra med schimpansen - vi är ungefär lika nära släkt med neandertalaren som västafrikanska schimpanser är med schimpanserna i Centralafrika.
Men i Svante Pääbos ögon gör det neandertalarna bara ännu intressantare. Forskarna i Leipzig har redan flera kandidatgener de vill undersöka närmare. En sådan grupp är gener som styr kognitiva egenskaper. Redan känner man till gener som är kopplade bland annat till autism.
- En väldigt intressant teori handlar om att det är människans oerhörda intresse för socialt samspel som gjort oss till just människor, säger Svante Pääbo.
För ett par år sedan genomförde Svante Pääbos institut en stor studie som jämförde barn i tvåårsåldern med schimpanser och orangutanger.
Med hjälp av ett helt batteri olika test ringade forskarna in områden där barnens intelligens skiljer sig från apornas.
I de test som mätte förmågan att hantera den fysiska världen, som rumsuppfattning och förmågan att använda redskap för att komma åt en godsak, klarade sig barn och apor lika bra.
Men i testerna som mätte mer sociala förmågor, som att tyda ögonkast eller att härmas, var tvååringarna vida överlägsna aporna i studien.
- Små barn pekar på en lampa, inte för att de vill ha lampan, utan för att de älskar att kunna styra din uppmärksamhet. Så gör aldrig apor, och inte autistiska barn heller, säger Svante Pääbo.
Genen FOXP2 hänger ihop med språklig utveckling. Vissa forskare har kopplat samman människans framsteg för 40.000 år sedan med ett alltmer avancerat språk. Den mänskliga varianten av FOXP2 har två mutationer som inte finns hos schimpansen.
- Men dessa förändringar delar vi med neandertalarna, säger Svante Pääbo.
Det betyder att förändringarna i FOXP2 är äldre än vad forskarna tidigare trodde.
En annan gen, ASPM, hänger ihop med hjärnans storlek och den visar tecken på att ha förändrats efter det att människa och neandertalare gått skilda vägar.
- Den är vi också väldigt intresserade av, säger Svante Pääbo.
Svante Pääbo tror att deras forskning också kommer att öka kunskapen om varför vissa sjukdomar nästan uteslutande drabbar människan. Hit hör exempelvis schizofreni, autism och vissa former av cancer.
- Men drivkraften för oss är nyfikenhet. Jag skulle ljuga om jag sa något annat, säger Svante Pääbo.