– Man måste följa sina drömmar och jag vill inte ångra att jag inte gjorde det när jag blivit äldre, säger den 28-årige svenskättlingen när DN.se talar med honom på telefon.
Utrustad med sex specialkameror och med ett till synes oändligt tålamod gav sig Nick Risinger ut på en resa som skulle ta honom 96.000 kilometer i jakten på mörker och himlaljus.
I januari började han det mödosamma arbetet med att pussla samman alla bilderna till en sammanhängande mosaik. I slutet av april var han klar och på hans hemsida syns resultatet i form av en 5.000 megapixel stor stjärnkarta som få sett maken till.
På bara ett par veckor har Nick Risingers hemsida dragit till sig mer än en miljon besökare. Besökare som självklart bländas av de underbara bilderna men än mer av den hängivenhet och det sätt på vilket Nick Risinger har levt sin dröm.
– Jag kan bara rekommendera alla att någon gång ge sig ut till någon verkligt mörk plats för att få se hur en riktig stjärnhimmel ser ut. Det är något man måste få uppleva en gång i livet.
Själv har Nick Risinger varit intresserad av astronomi så länge han kan minnas, säger han. Men efter att ha slutat high school släppte han ämnet under några år för att istället ägna sig åt att göra film och att fotografera. Men sedan kom intresset tillbaka och den här gången kunde han förena astronomin med sina kunskaper om fotografering.
– I Seattle kunde jag kanske se 20–30 stjärnor en vanlig natt. På min bild kan man se mellan 20 och 30 miljoner, säger han.
Nick Risinger säger att han vill visa hur vacker rymden är och lyfta fram sådant som vi inte själva förmår att upptäcka med våra ögon. Det lilla som vi människor kan se av universum begränsar sig till lite mer än 3.000 stjärnor en hyfsat stjärnklar natt. Och allt som lyser mot oss tillhör vår egen kosmiska bakgård, vår hemgalax Vintergatan. Men det som ser ut som det djupaste mörker döljer miljarder andra världar och stjärnor. Några kanske liknande jorden.
– Det finns en skönhet där ute som vi som bor i städer inte kan uppfatta och som jag ville försöka dela med andra människor, säger Nick Risinger.
Själv minns han hur han som fyra-femåring för första gången spanade upp mot natthimlen utanför familjens hus i Gig Harbour utanför Tacoma inte långt från Seattle. Då var stjärnhimlen mörkare.
– När jag kommer tillbaka dit och tittar upp mot himlen så syns betydligt färre stjärnor nu, säger han lite uppgivet.
Ljuset från städerna stänger långsamt men säkert utsikten mot kosmos. För varje år som går ökar ljusföroreningarna och för en astrofotograf är ljuset som läcker ut i atmosfären ett ständigt problem.
– Jag hatar det, säger han när jag ber honom om en kommentar. Vi var tvungna att ge oss ut flera timmar från närmaste stad för att kunna ta bilderna. Jag hade aldrig kunnat göra detta i Seattle och det finns inte många platser där man faktiskt kan det. Det är lite av en tragedi som pågår här på jorden.
Det stora projektet har resulterat i en enda stor bild föreställande vår vintergata och dess omgivningar sedd från jorden, en detaljerad och gnistrande vacker bild som går att dyka ned i och zooma ut ifrån på hans hemsida. En stjärnhimmel som vi aldrig kan uppfatta med våra begränsade ögon. Sammanfogad av 37.440 enskilda bilder lyser vår galax och allt omkring den flera tusen gånger starkare än i ”verkligheten”.
– Här syns himlen som den aldrig kan ses ens från jordens allra mörkaste hörn, säger 28-åringen som besökt några av dessa platser, långt bortom städernas ljusglorior.
För att skapa sin bild fick Nick Risinger säga upp sig från sitt arbete som marknadsföringschef på ett företag i Seattle, något han gjorde i juni förra året. Istället inledde han en resa som två gånger skulle ta honom till Sydafrika och till en lång rad platser i Arizona, Texas, Nevada, Colorado och Oregon där natthimlen fortfarande är mörk. Efter ett år och 96.000 kilometers resande, och otaliga kylslagna nätter på platser dit få människor ens skulle tänka sig att resa, så var 28-åringen klar med sin dröm.
Men vägen dit var allt annat än lätt. Moln, månsken, passerande flygplan och meteorer gjorde sitt bästa för att förstöra bilderna. Trötthet och kyla var andra fiender. De första bilderna tog han tillsammans med sin äldre bror Erik nära Tonapah i Nevada i mars 2010.
– Men det var lite för kallt för att han skulle gilla det, så det blev hans första och sista resa med mig, säger Nick och skrattar.
För att hålla ordning på vad han fotograferade delade Nick Risinger in himlen i 624 lika stora delar som han sedan lade in i sin dator.
– Det krävde en omfattande planering och var inget som man gjorde på en kafferast. Och när jag sedan kom ut på fältet gällde det att se till att bilderna verkligen blev tagna. Med mer än 37.000 bilder så måste det fungera. Det blev många långa nätter där det gällde att hålla sig vaken, det är ganska krävande, inte minst på vintern då nätterna kunde vara upp till tretton timmar.
Sedan brodern hoppat av övertalade Nick sin svenskfödde pappa Tom att följa med istället.
– Pappa sov i bilen medan jag tillbringade nätterna ute med kamerorna. Men jag förstår honom, säger Nick Risinger.
Vad var då det vackraste du såg?
– Det var den södra stjärnhimlen. Jag hade aldrig sett den förut men där stod Vintergatan rakt över mitt huvud och stjärnorna var så många att jag inte kunde känna igen en enda stjärnbild förutom Södra korset. De bara försvann i mängden av andra stjärnor.
Trots alla besökare och trots all uppmärksamhet så räknar vare sig Nick Risinger själv eller hans pappa Tom med att få tillbaka de pengar som de satsat på projektet. Just nu arbetar Nick på att ta fram en affisch för skolor, museer och utställningar. Och på att försöka hinna läsa en del av den ständigt överfulla mejlkorgen:
– Många uppskattar att jag gjort något som jag alltid drömt om, att jag vågade ta steget, säger han. Det är många som skulle vilja leva sin dröm.