Deras barn växte upp i Florens, i en villa med magnifik trädgård, barnsköterska, trädgårdsmästare, kockar, städare och privata lärare.
Ett av barnen var Lucy Ramberg. Hon talade ett halvt dussin språk flytande och skrev poesi på tyska. Hon studerade vid Sorbonneuniversitetet i Paris, där hon också undervisade i språk och litteratur.
Hon anslöt sig till en grupp poeter som kallades bohemerna och var kända för sitt motstånd mot fascism och nazism.
Under en kort tid hade hon en kärlekshistoria med en italiensk flygofficer. Mario Capecchi har inte sagt många ord om fadern, bara att modern "gjorde det kloka valet att inte gifta sig med honom. Ett mycket modigt val, med tanke på tiderna".
I stället bosatte hon sig 1937 i en stuga i norditalienska alperna med lille Mario. Hon fortsatte sin antifascistiska verksamhet och var väl medveten om att hon kunde gripas när som helst. Därför sålde hon merparten av sina tillgångar och betalade en bondefamilj för att ta hand om Mario om så skulle behövas.
Mycket riktigt. År 1941 greps hon och deporterades till Tyskland. "Detta är ett av mina tidigaste minnen. Trots att jag bara var tre och ett halvt år kände jag på mig att jag inte skulle få se henne på länge", berättade Mario Capecchi i ett tal när han fick det stora japanska Kyotopriset för några år sedan.
I ett år fick Mario bo hos bondfamiljen som hade fått pengar av modern. Han berättar om "ett mycket enkelt liv". Familjen odlade sitt eget vete, tog det till kvarnen för att malas och till bagaren för att bakas. På hösten skördades druvorna och lades i jättelika kar. Alla barnen, även Mario, fick ta av sig kläderna och hoppa på druvorna. "Vi blev en enda klafsig massa av vinröd energi. Jag minns än i dag den sträva doften och smaken av de färska druvorna."
Men efter ett år tycks pengarna, av oklara omständigheter, ha tagit slut. Enligt Mario Capecchis egen berättelse drog han söderut på egen hand, bara fyra och ett halvt år gammal.
"Jag levde ibland på gatorna, ibland i gäng med andra hemlösa gatubarn, ibland på barnhem. Oftast var jag hungrig. Mina minnen av dessa fyra år är tydliga men inte sammanhängande, mer som en serie stillbilder. Några av dem är brutala bortom all beskrivning, andra mer lättsmälta."
Vid krigets slut låg han på ett barnsjukhus i Reggio Emilia. "Alla barnen var där av ett skäl: undernäring. Men deras chanser att lämna sjukhuset var små, för där fanns inte heller någon närande mat. Vår dagliga diet bestod av en skål cikoriakaffe och några bitar gammalt torrt bröd. Jag var på sjukhuset uppskattningsvis ett år. Sängarna stod tätt intill varandra i långa rader i salar och korridorer. Det fanns inga lakan eller filtar. Vi låg nakna på de bara britsarna."
Men modern, som hade blivit frigiven, lyckades spåra Mario. På hans nioårsdag dök hon upp, med en present i form av en tyrolerdräkt, komplett med en liten hatt med en fjäder i. Hatten har Mario Capecchi kvar än i dag.
De åkte till Rom och sedan till Neapel för att ta båten till USA. Moderns yngste bror Edward hade sänt pengar till biljetterna.
Edward Ramberg var en framstående fysiker och troende kväkare. Han bodde tillsammans med sin hustru i ett kväkarkollektiv utanför Philadelphia. De två hade ett tufft jobb att göra den förvildade Mario till en civiliserad människa. Modern var svårt märkt av sina krigsupplevelser.
I hemmet fanns ingen teve, trots att Edward Ramberg var med om att uppfinna den svartvita teven, och senare även färgteven.
Andra dagen i USA fick Mario börja tredje klass i kväkarskolan, fast han inte kunde ett ord engelska.
Så småningom utvecklades han till en hyfsad, om än inte lysande, elev. All sin energi lade han på idrott. "Jag spelade fotboll, rugby och baseboll. Och framför allt var jag duktig på brottning."
Först på collegenivå blev han seriöst intresserad av sina studier. Studenterna på hans college måste göra omfattande praktik var tredje månad, och det var så han kom i kontakt med molekylärbiologin, som då var ett helt nytt fält.
"Grundtanken var att även de mest komplexa biologiska sammanhang kan reduceras till något som går att arbeta med i laboratoriet."
Efter college åkte Mario Capecchi till molekylärbiologins dåvarande högborg, som var universitetet Harvard. Där doktorerade han under den legendariske James Watson - mannen som tillsammans med Francis Crick avslöjade dna-molekylens gåta.
Mario Capecchi fick sedan en forskartjänst på Harvard, men till allas förvåning valde han efter några år att flytta till det betydligt mera okända Utahuniversitetet. Där hade han helt andra möjligheter att arbeta i lugn och ro på projekt som skulle ta många år.
Redan på Harvard hade han börjat experimentera med att föra bitar av dna direkt in i celler med hjälp av en pytteliten glasnål. Nålen styrdes in i cellens kärna med hjälp av ett mikroskop. Mario Capecchi började också fundera på om han kunde flytta hela fungerande gener in i en ny cell.
Det visade sig fungera alldeles utmärkt. En av tre celler tog emot dna-biten i fungerande form och kunde sedan dela sig och föröka sig på ett helt normalt sätt.
Genast insåg han möjligheten att tillverka genetiskt förändrade försöksmöss. Men det fanns två problem: man måste ha en cell som verkligen kunde utvecklas till en hel mus. Och man måste ha högre precision och veta var i cellkärnan genen hamnade.
Det är precisionen som har givit Mario Capecchi hans del av årets Nobelpris i medicin. Han insåg att de främmande dna-bitarna fastnade tack vare en mekanism som kallas homolog rekombination. Det innebär att dna-trådarna i cellens kärnor helt naturligt kan korsa sig med varandra och byta plats ibland. Cellen kan själv styra att genbitarna hamnar rätt. Genom att utnyttja denna mekanism försökte Mario Capecchi få in generna på precis rätt plats.
Han ansökte om ett forskningsanslag hos USA:s nationella hälsovårdsinstitut. Men ansökan blev avslagen med en kommentar om att utmaningen var så svår att det var lönlöst att försöka.
Men Mario Capecchi stretade på ändå, och 1984 kunde han vid ett välbesökt symposium visa att tekniken fungerade. Då fick han ett anslag, som började med orden: "Vi är glada att du inte följde vårt råd."
Samma år fick han höra att britten Martin Evans hade lyckats odla stamceller som han utvunnit från musembryon. Det var just pusselbiten som fattades.
Två år senare hade Evans, Capecchi och Oliver Smithies utvecklat teknik att ta fram embryonala stamceller från möss, tillfoga eller slå ut exakt den gen de ville, låta cellerna utveckla sig till nya embryon och sätta in dem i surrogatmammor. Knockoutmusen var född!
I dag arbetar nästan varenda biomedicinsk forskargrupp med minst en genförändrad mus som modell för olika sjukdomar.
Och vad har Mario Capecchis hemska barndom med saken att göra? Är det trots den eller tack vare den som han har utvecklat de två egenskaper han själv anser är viktigast för en framgångsrik forskare: att verkligen vara uppmärksam på detaljerna och att samtidigt ha föreställningsförmåga nog att tänka långt framåt.
Det får vi aldrig veta. För, som Mario Capecchi säger: "Det testet går inte att göra om."