Nu riktas hela forskarvärldens ögon mot Stockholm i några dagar. Det är dags att annonsera årets Nobelpris. På måndag meddelar Karolinska institutet vem som får årets medicinpris. Kungliga Vetenskapsakademien meddelar på tisdag vem som får fysikpriset och på onsdag vem som får kemipriset.
Här på DN är vi snabbare. Här kan ni läsa redan i dag vilka som belönas.
Kanske.
Åtminstone får ni veta vilka jag tror kan få priset.
Vissa år har jag gissat delvis rätt. Höjdpunkten var för två år sedan, när jag satte två av tre pris. Men Nobelkommittéernas tankar kan vara outgrundliga. Förra året lyckades jag inte pricka in någon.
Nytt för i år är att ni läsare också får vara med. Se anvisningarna längst ned!
MÅNDAG: MEDICINPRISET
(tidigast 11.30)
Här tror jag på ett riktigt intressant och omvälvande ämne i år: spegelneuroner.
Det är en sorts hjärnceller som sannolikt ligger bakom den mänskliga förmågan till empati och inlevelse med andra människor. Dessutom har de antagligen varit nödvändiga för att vi skulle utveckla förmågan till språk.
Den avgörande artikeln kom för bara tolv år sedan. Då hade den italienska forskargruppen kämpat i fyra år för att kolla och dubbelkolla sin sensationella upptäckt.
De hade undersökt vissa hjärnceller hos makakapor, som fyrade av varje gång apan sträckte sig efter en jordnöt. Men av en ren slump märkte de att några nervceller även fyrade av när apan såg någon annan göra samma rörelse och sträcka sig efter en jordnöt.
Den finska hjärnforskaren Riitta Hari lyckades bekräfta att spegelneuron också finns hos människor. Hon kunde ju inte sätta in elektroder i huvudet på sina försökspersoner, som de italienska apforskarna hade gjort. Men hon använde en speciell hjärnkamera som kallas funktionell magnetresonansavbildning, fMRI.
Mitt grundtips: delat pris mellan italienaren Giacomo Rizolatti och finskan Riitta Hari för upptäckten av spegelneuron.
Men man brukar ju få gardera också när man tippar. Jag vill gardera med ett enzym som heter telomeras och de så kallade telomererna.
Telomerer är små skyddande stycken längst ut i ändarna på kromosomerna - de paket där människans arvsmassa, dna, sitter packad. Man kan jämföra dem med de små plasthylsorna som sitter längst ut på skosnören, och skyddar snörena från att fransa upp sig.
Normalt blir telomererna - och därmed hela kromosomerna - lite kortare för varje gång som cellen delar sig. Många tror att det är en mycket viktig aspekt av åldrande. Det kanske till och med är åldrandet.
I år kom en mycket intressant delvis svensk studie som visade att folk som motionerar regelbundet har längre telomerer än soffpotatisar.
Enzymet telomeras har förmågan att "laga" telomererna så att de kan dela sig i all oändlighet utan att bli kortare. Hos människan verkar telomeras framför allt finnas i könsceller, stamceller och cancerceller. Det har troligen stor betydelse vid cancer och en rad andra sjukdomar.
Telomeras upptäcktes för drygt tjugo år sedan av amerikanskorna Carol Greider och Elizabeth Blackburn.
Mitt tips är att de två får dela.
TISDAG: FYSIKPRISET
(tidigast 11.45)
Visst är det väl dags för exoplaneter? Visserligen har jag hört folk som argumenterar emot: "Det fattar väl alla att det måste finnas en massa planeter runt andra stjärnor än vår sol, det är ju bara att hitta dem", säger de.
Men jag menar att det inte har varit så självklart; tvärtom har upptäckten av hittills drygt 300 exoplaneter skakat om människans uppfattning om vår unika plats i universum. Dessutom har det varit väldigt svårt att hitta dem, rent tekniskt.
Om vi räknar med att de första trovärdiga observationerna gjordes 1992 går mitt grundtips till fyra personer: polacken Aleksander Wolszczan, kanadensaren Dale Frail och schweizarna Michel Mayor och Didier Queloz.
Fast en av dem måste bort, ett Nobelpris kan bara delas mellan maximalt tre personer.
En annan astronomisk observation som i än högre grad har skakat om hela den nutida fysiken är upptäckten att universum utvidgas i accelererande hastighet. Ledarna för de två forskargrupperna som först såg de skenande supernovorna för prick tio år sedan heter Saul Perlmutter och Robert Kirschner.
Dessa och andra nya observationer gör att kosmologerna numera menar att universum består till 73 procent av någon mystisk företeelse som i brist på bättre namn kallas för mörk energi.
Ännu bättre belägg finns för att 23 procent består av så kallad mörk materia. Ett av de bästa bevisen är astronomen Vera Rubins observationer i början av sjuttiotalet av hur galaxer roterar.
Ett fysikpris för observationer som visar existensen av mörk materia och mörk energi skulle alltså lämpligen delas mellan Vera Rubin, Saul Perlmutter och Robert Kirschner.
Visst hoppas jag lite även i år på Andrei Linde, som har formulerat den alltmer trovärdiga teorin om att nya universa poppar upp hela tiden i en evig kretsgång av extrem utvidgning, så kallad inflation. Men det är nog för tidigt, det krävs lite mer observationer som stöd.
Man kan också tänka sig att Nobelkommittén i fysik väljer något mer prosaiskt, som fiberoptiska kablar, eller elektroniska tillämpningar av så kallade nanorör. Då är japanen Sumio Iijima, holländaren Cees Dekker och Charles Lieber tänkbara namn.
ONSDAG: KEMIPRISET
(tidigast 11.45)
Kemipriset brukar jag tycka är svårast att gissa. I synnerhet sedan medicinkommittéen på Karolinska snodde självklara RNA-interferensen för två år sedan. Det kändes snopet, RNAi var ju den största kemiska upptäckten på många år.
Men kemikommittén kanske hittar någon egen variant av RNA att belöna.
Man skulle kunna tänka sig att de belönar arbete med de så kallade ribosomerna - små "maskiner" i våra celler som omvandlar dna till proteiner.
Då skulle amerikanskan Joan Steitz kunna få priset för sina upptäckter av hur ribosomerna samverkar med RNA. Och hon skulle kunna dela med israeliskan Ada Yonath, som har konstruerat exakta, tredimensionella "porträtt" av ribosomens delar, med en teknik som kallas kristallografi. Hennes rön kan få stor betydelse för ett av världens värsta problem, den växande antibiotikaresistensen.
Ett delat kemipris till Steitz och Yonath alltså, för ribosomens funktion och form.
Det vore kul. Men ärligt talat tror jag ännu mer på ett kemipris till någon kemiteknisk utveckling - något som framför allt yrkesverksamma kemister har omedelbar nytta av. Det är vad kemikommittén oftast brukar belöna.
Mitt förstahandstips är amerikanen W.E. Moerner. Han har utvecklat en metod att observera enskilda molekyler, så kallad enskild molekylspektroskopi. Säkert jättekul och viktigt om man är kemist.