Enligt forskarna, som letts av paleoantropologen Lee Berger, uppvisar den drag både från förmänniskosläktet Australopithecus och människosläktet Homo.

De har dock valt att placera den i det äldre släktet eftersom hjärnvolymen är blygsam, drygt 400 kubikcentimeter, och gett den namnet Australopithecus sediba.

Fyndet består av lämningar efter två individer, en ung hanne och en vuxen hona. Hannens kranium är näst intill komplett och viktiga bitar av skelettet finns representerade.

– Det är det mest fullständiga fossil vi har mellan Lucy, som är betydligt äldre, och Turkanapojken, som är yngre, säger Lars Werdelin, paleontolog på Riksmuseet i Stockholm.

Frågan är bara var arten hör hemma i virrvarret av homininer, samlingsnamnet för människan och hennes utdöda släktingar. Antalet kusiner, förfäder och anmödrar har växt dramatiskt de senaste åren och gjort vårt släktträd allt mer vildvuxet.

Allra mest svårbedömt är tidsintervallet för mellan 2 och 1,7 miljoner år sedan, precis då A. sediba levde. Här återfinns minst fem homininarter, bland andra Australopithecus africanus som sannolikt var en direkt förfader till A. sediba, men också de äldsta förmodade representanterna för vårt eget släkte, Homo habilis och Homo rudolfensis.

Under intervallet dyker också Homo erectus upp. Den senare är troligen vår direkta förfader – men vilken av de andra som gav upphov till H. erectus blir rena gissningsleken.

– De är inte lätta att skilja åt. Det var helt klart ett avgörande ögonblick i hominidernas utveckling. Det är väldigt trångt mellan alla arter, säger Werdelin.

Berger och hans kollegor, som redovisar fyndet i tidskriften Science, vill föra H. habilis åt sidan. De tror i stället att den nya arten var den direkta förfadern till H. erectus.

– Det finns skäl att kolla habilis noggrannare. Vissa fossil som förts till arten kan vara något helt annat. Men vem som är den verklige förfadern är för tidigt att säga, säger Werdelin.