Vetenskap

Nya rön dämpar klimathot

Den krympande isen i Arktis är en av de tydligaste klimateffekterna som noterats. Här görs en dokumentärfilm om fenomenet. Men kanske är den sammanlagda effekten inte så stor som man trott, visar nya uppgifter.
Den krympande isen i Arktis är en av de tydligaste klimateffekterna som noterats. Här görs en dokumentärfilm om fenomenet. Men kanske är den sammanlagda effekten inte så stor som man trott, visar nya uppgifter. Foto: James Balog / AP
En färsk norsk studie pekar på att klimatet kanske inte är så känsligt som man tidigare trott: En fördubbling av koldioxidhalten höjer temperaturen med mindre än 2 grader, mot FN:s antagande om 3. ”Sensationellt”, menar en expert som suttit i FN:s klimatpanel.

Terje Berntsen

Caroline Leck

Markku Rummukainen

När forskare vid det norska klimatforskningscentret Cicero använde data fram till år 2000 och räknade ut hur mycket temperaturen skulle stiga om koldioxidhalten fördubblades blev resultatet 3,7 grader.

Men när de vägde in temperaturutvecklingen efter 2000, när den globala medeltemperaturen legat i stort sett stilla, fick de ett helt annat resultat: En fördubbling skulle ge en uppvärmning på 1,9 grader, vilket är under den tvågradersgräns som brukar anges som ett slags smärtgräns, över vilken följderna antas bli mycket svåra.

– Medeltemperaturen steg kraftigt under 1990-talet, och det kan ha fått oss att överskatta klimatkänsligheten, säger professor Terje Berntsen vid Cicero till Norges forskningsråd.

Jordens klimatkänslighet brukar anges som temperaturhöjningen vid just en fördubbling av koldioxidhalten. FN:s klimatpanel IPCC har angett ett spann på mellan 2 och 4,5 grader, där 3 grader anses mest sannolikt.

Halten koldioxid var före industrialiseringen ungefär 280 miljondelar (ppm), är nu uppe i 390 och fortsätter att stiga med drygt 2 ppm per år.

En av de mer svårbedömda klimateffekterna är olika slags återkoppling på temperaturhöjning, som att avdunstning och molninghet ökar och luftströmning förändras. Återkopplingseffekter anses kunna både stärka och dämpa den underliggande växthuseffekten.

Forskningsprojektet vid Cicero, som finansierats av Norges forskningsråds klimatprogram Norklima, har använt en metod där hela jorden betraktats som ett enda stort laboratorium där människan genomfört ett kollektivt experiment med utsläpp, skogsskövling och annat som kan påverka klimatet.

Samtidigt har naturliga faktorer som vulkanutbrott och solaktivitet vägts in, och kända data om temperaturförändringar i luft och hav har matats in i systemet. De beräkningar som gjorts har upprepats miljontals gånger för att ge en stabil statistisk grund.

Professor Berntsens slutsats är att en del av de uppåttrender som setts under 1900-talet beror på naturliga interna variationer i klimatet. Men en minst lika viktig slutsats är att det på toppen av detta finns en mänsklig påverkan – den är bara mindre än i tidigare antaganden.

Precis som i IPCC:s rapporter anges i den norska studien ett temperaturspann (1,2 till 2,9 grader), där 1,9 grader är det mest sannolika värdet. Hela spannet ligger ungefär en grad under FN:s.

– De här resultaten är verkligen sensationella. Om de bekräftas av andra studier kan det få långtgående följder för arbetet med att uppnå de politiska klimatmålen, säger meteorologiprofessor Caroline Leck till det norska forskningsrådet.

Leck har suttit med i FN:s klimatpanel och var DN:s expert inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009.

Det faktum att jordens medeltemperatur sedan någonstans vid millennieskiftet inte visat samma stigande tendens som tidigare har på senare tid föranlett debatt i klimatforskningskretsar.

En amerikansk studie som nyligen publicerades i tidskriften Science kom fram till liknande nedåtjusteringar som norrmännens. Den använde en annan vetenskaplig metod, där betydligt äldre historiska data än hittills analyserades.

Nästa stora rapport från FN:s klimatpanel IPCC, som ligger till grund för en stor del av de politiska beslut som fattas om energi och utsläppsminskningar, ska presenteras i Sverige i september.

– Den är under bearbetning. Man går givetvis igenom ny forskning och observationer sedan den föregående rapporten sammanställdes 2007, säger Lundaforskaren Markku Rummukainen, som sitter med i IPCC:s vetenskapliga arbetsgrupp, till DN.

– De senaste årens globala temperaturutveckling, nya rön om havsytans nivå, havsisen och så vidare kommer nog exempelvis att ingå.

– Det är grundläggande att IPCCs rapporter ska presentera en balanserad bild. Om det finns olika resultat ska det med.

Kommer FN-prognosen för framtida temperaturökningar att förändras?

– Av den forskningslitteratur som finns i dag att döma, nej, egentligen inte. Tittar man på olika nya resultat känns det inte som att klimatkänsligheten skulle få helt nya uppskattningar. Det som är avgörande för den fortsatta temperaturhöjningen är hur utsläppen blir.