Mikael Kalldin ligger på magen insvept i sterila dukar. En bit av hans höft är blottad, och där sätter Katarina Le Blanc in en stor, grov spruta. Systematiskt drar hon upp milliliter efter milliliter av benmärgsvätska.
Den är röd som blod och full av stamceller, främst blodstamceller, men också några av de mer sällsynta bindvävsstamcellerna
Det känns ganska obehagligt, berättar Mikael Kalldin efteråt.
– Det är en sugande, bubblande känsla som kommer inifrån.
Han har just fyllt 35, är stark och vältränad efter många års arbete som brandman. Just nu är han tjänstledig för att driva ett företag med grävmaskiner.Men för en vecka sedan började han plötsligt dricka fem, sex liter vatten om dagen och kissa motsvarande mängd. För fyra dagar sedan fick han diagnosen typ 1-diabetes. Och nu har han redan kommit med i en klinisk studie.
– Läkaren förklarade bra. Jag läste prospektet och tyckte att det lät intressant och hyfsat riskfritt. Människor behöver mer kunskap, säger Mikael Kalldin när han förklarar varför han ställde upp på den obehagliga proceduren.
Tanken är att Katarina Le Blancs medarbetare här i Huddinge nu ska odla upp större mängder av de sällsynta bindvävsstamcellerna i Mikaels benmärgsvätska. Efter ett par veckor ska bindvävsstamcellerna sprutas tillbaka in i hans kropp.
Där ska de förhoppningsvis sätta stopp för själva orsaken till hans nyligen uppkomna typ 1-diabetes: att immunförsvaret av någon anledning har spårat ur och börjar kriga mot hans egen bukspottkörtel och de insulinproducerande cellerna där.
För några veckor sedan drog Katarina Le Blanc upp benmärgsvätska från en annan patient. Det resulterade i rubriker över hela världen. En forskargrupp här på Karolinska sjukhuset i Huddinge transplanterade en helt ny luftstrupe till en man som fått sin egen luftstrupe förstörd av cancer. Den nya luftstrupen var konstruerad av en särskild sorts porös plast, men impregnerades med stamceller för fungera bättre i patientens kropp.
Den operationen var det hittills mest spektakulära resultatet av hur stamceller kan ge nya, friska organ till sjuka människor.
Stamceller har gett många stora tidningsrubriker de senaste åren. USA:s förre president George W Bush ville förbjuda några av dem, eftersom de tas från embryon som blivit över efter provrörsbefruktning.
Men det finns flera olika sorters stamceller. Medan de mest kontroversiella främst studeras i provrör och djurförsök har andra sorters stamceller redan botat många människor.
Och det pågår försök som kan få konsekvenser för stora grupper av patienter med en rad olika sjukdomar.
Hittills har verklighetens patienter främst haft nytta av så kallade blodstamceller. Redan på 1960-talet kunde två kanadensiska forskare, James Till och Ernest McCulloch, bevisa deras existens. De senaste trettio åren har ett stort antal patienter med leukemi – blodcancer – blivit botade av dessa stamceller.
– Det är rutinbehandling i dag. Vi räddar allt fler och i dag kan vi behandla människor ända upp till sjuttioårsåldern, säger Katarina Le Blanc.
På senare år har forskare också börjat använda blodstamcellerna mot en rad andra sjukdomar där immunförsvaret eller ämnesomsättningen är skadad. Det har gjorts försök med cancer, bland annat cancer i njuren och i bukspottkörteln.
Det finns till och med ett fall där en person med hiv råkade bli botad av blodstamceller, när läkaren egentligen skulle behandla hans leukemi.
En liten andel av de patienter som behandlas med blodstamceller drabbas av en livsfarlig komplikation, där stamcellerna och kroppen reagerar med varandra.
Katarina Le Blanc upptäckte i slutet av 1990-talet att så kallade bindvävsstamceller kan häva denna komplikation. Den upptäckten har redan hjälpt ett par hundra personer världen över.
– Bindvävsstamcellerna verkar ha en starkt inflammationshämmande effekt, säger hon.
I dag pågår flera studier på bindvävsstamceller. Det handlar bland annat om tarmsjukdomar som Crohns sjukdom, multipel skleros och strålskador från radioaktiv strålning. Och så studien på typ 1-diabetes, där Mikael Kalldin medverkar. Den leder Katarina Le Blanc på Karolinska tillsammans med forskare i Uppsala.
Tanken är att bindvävsstamcellerna ska rädda det lilla som återstår av bukspottkörtelns insulinproducerande celler när en person just har insjuknat i diabetes. Därför är det bråttom. Det förklarar varför Mikael Kalldin kom med i studien så snabbt – bara fyra dagar efter sin första diagnos.
Katarina Le Blanc arbetar hela tiden nära patienterna. Hon är inte bara professor i klinisk stamcellsforskning utan också överläkare. Det ger henne en ”pragmatisk” inställning till stamcellsbehandling, säger hon.
Den går bland annat ut på att låta kroppen göra en del av jobbet.
– Vi försöker hjälpa kroppen att läka sig själv, säger hon.
Mikael Kalldin är fullt medveten om att just hans bukspott-körtel kanske inte hinner blir läkt. Det handlar trots allt om en alldeles ny metod som visserligen är testad på djur men är nästan helt oprövad på människor. Han ställer först och främst upp med tanke på framtidens patienter, säger han. Men så tillägger han lite förhoppningsfullt:
– Vem vet, under har ju inträffat …