Men Robert Edwards fick rätt. Förra året tog han emot Laskerpriset, den finaste utmärkelse en medicinsk forskare kan få näst efter Nobelpriset. Bara i Sverige har ungefär artontusen människor provrörsbefruktningen att tacka för att de existerar. I hela världen är siffran över en miljon. Det är svårt att komma på någon annan medicinsk behandling som genomgått ett så genomgripande förvandlingsnummer i den allmänna opinionen. Numera anses det snarast lite underligt om ett barnlöst par ger upp försöken att bli föräldrar utan att ha prövat med konstgjord befruktning. Djupt kända åsikter i livsavgörande frågor kan skifta snabbt.
Den 25 juli i år firade världens första provrörsbarn, Louise Brown, sin tjugofyraårsdag. Robert Edwards skickade som vanligt en present.
Vi sitter på den inglasade verandan bakom hans vita stenhus på gården en mil utanför Cambridge i England. På den välansade täppan skräpar en röd cykel med stödhjul, en hink, en spade och en fotboll efter gårdagens besök av barnbarnen. Robert Edwards har fem döttrar (samtliga tillkomna på det vanliga viset) och elva barnbarn.
Han fyller sjuttiosju år i höst, men är fullt upptagen med att ge ut en vetenskaplig tidskrift och att besöka ett par dussin konferenser runt om i världen varje år. Dessutom har han gården att tänka på. Sex hästar och trettio hektar gröna ängar. Han tittar på klockan och säger att jag har exakt en timme på mig att intervjua honom. Var så god och fråga.
Robert Edwards har goda skäl att hålla journalister kort. Han har blivit utsatt för förtal. Åtta gånger har han startat förtalsprocesser mot olika tidningar. Lika många gånger har han vunnit.
När Louise Browns mamma skulle föda strök hundratals skandalsugna journalister och fotografer med teleobjektiv omkring utanför sjukhuset. De försökte muta personalen med upp till 1000 pund för nyheter om förlossningen. Utan ett spår av skämtlynne påpekar Robert Edwards att journalisterna som gjorde det var mina kolleger, att vi har samma yrke. Jag kontrar med att en av hans egna kolleger är Severino Antinori, en minst sagt omstridd italiensk fertilitetsläkare som har hjälpt en kvinna att bli mamma vid sextiotvå års ålder. Samme läkare påstår dessutom att han är i färd med att klona en människa.
– Jag beundrar Antinori, säger Robert Edwards. Han är en av mina nära vänner. Du måste vara försiktig med vad du säger. Du borde inte säga det du just sade.
Mötet med provrörsbefruktningens vetenskaplige fader kunde ha börjat i en hjärtligare ton. Men vad menar han? Severino Antinori säger att han vill klona människor, trots att försök med djur visar att metoden leder till skrämmande många fall av missbildningar. Finns det inget problem med det?
– Jag träffade nyligen Antinori och han berättade att han har lyckats klona djur utan att orsaka missbildningar. Om det stämmer kommer saken i ett annat läge. Om barnen föds fullt friska är jag inte säker på att jag är helt emot mänsklig kloning, säger Robert Edwards.
Men han tillägger att han inte ser någon större poäng med tekniken.
– Jag har aldrig träffat någon människa värd att klona.
Robert Edwards är inte en person som anpassar sina åsikter efter det politiska dagsläget. Han säger vad han tycker. Trots alla år i universitetsstaden Cambridge har han kvar sin dialekt från Yorkshires industribygder.
Han växte upp i Manchester under kriget. Hans mamma skickade honom tillsammans med en bror till en enslig bondgård på tryggt avstånd från de tyska bombplanens nattliga attacker. Efter ett år bland hästar, kor, får och grisar bestämde sig Robert Edwards för att läsa agronomi och bli bonde. När kriget var slut sökte han in på ett lantbruksuniversitet i Wales. Det visade sig vara ett allvarligt misstag.
– De undervisade oss som om vi var idioter, förklarade hur många frön vi skulle så per hektar. Det var fruktansvärt. En totalt värdelös utbildning.
Alla besparingar och tre ungdomsår var bortkastade. Men när läget var som mörkast fick han en tjänst på institutionen för djurs genetik vid universitetet i Edinburgh. Där startade han experiment med möss som med tiden skulle leda fram till våra dagars mänskliga provrörsbefruktning, även kallad in vitro-fertilisering (IVF). Den tekniken är i sin tur en förutsättning för en rad andra banbrytande och etiskt omdiskuterade metoder som kloning, genetisk diagnostik av embryon, och odling av embryonala stamceller.
Från möss och andra försöksdjur är steget långt till människor. Ett misstag kan leda till att barn föds med allvarliga missbildningar eller dör. I dag vet vi att IVF-tekniken är säker, även om risken för missbildningar är större än vid vanliga graviditeter. Det visste inte Robert Edwards och hans medarbetare Patrick Steptoe när de började försöka provrörsbefrukta kvinnor i början av sjuttiotalet. De kunde inte ge några garantier. Tekniken var ny. Och bara några år tidigare hade skandalen med fosterskador på grund av läkemedlet neurosedyn skakat världen. Hur vågade ni?
– Vi hade mycket noga gått igenom alla resultat från djurförsök utan att hitta något onormalt, säger Robert Edwards.
Visserligen hade provrörsbefruktade råttor fött ungar med förkrympta ögon. Många motståndare tog fasta på det. Men skadorna hade inget med provrörstekniken att göra. Bland råttorna fanns skadade arvsanlag som lika ofta gav upphov till knappnålsstora ögon hos djur som kommit till på normalt sätt.
Det hindrade inte kritikerna från att måla upp skräckvisioner. En av dem var Nobelpristagaren James Watson, en av DNA-spiralens upptäckare. Vid ett offentligt möte med ett par tusen besökare i den amerikanska huvudstaden Washington sa han att den som accepterar provrörsbefruktning av kvinnor också måste vara redo att acceptera barnamord, eftersom barnen riskerade att bli så svårt missbildade. Tack och lov hade Nobelpristagaren fel.
Sjuttiotalets debatt om provrörsbefruktning har vissa likheter med dagens diskussion om mänsklig kloning. Två slags argument används. De handlar dels om riskerna för att något går snett så att barn blir skadade, och dels om hur tekniska ingrepp påverkar människors uppfattning om människolivets värdighet.
Robert Edwards har ofta mött argument om att ett befruktat mänskligt ägg är en individ. En grupp abortmotståndare har till och med försökt få honom åtalad för mord efter att han publicerat resultat från forskning på mänskliga embryon. Själv har han svårt att förstå hur man kan likställa ett embryo med en människa.
– Efter hand som fostret utvecklas får det allt större rättigheter. Det är min enkla uppfattning. Jag är från Yorkshire förstår du, så min syn på de här sakerna är mycket pragmatisk, säger han.
Men han accepterar inte vilka ingrepp som helst. Av rent principiella skäl skulle han aldrig godta försök att korsa en människa med ett djur.
– Det skulle kränka den mänskliga komponenten. Helt oacceptabelt.
I övrigt bygger hans etik mest på praktiska argument. Ingrepp som gör nytta är bra. I vintras utbröt en högljudd debatt i Storbritannien kring en familj där ett barn har en sällsynt blodsjukdom. Det sjuka barnet skulle kunna botas med celler från ett syskon. Med hjälp av provrörsbefruktning och genetisk diagnostik är det möjligt att välja ut ett ägg så att stamceller från det nya barnets navelsträng passar in i det sjuka syskonets kropp. Men får man göra så? Motståndarna menar att ett barn ska födas för sin egen skull, inte för att bota någon annan. En brittisk myndighet med ansvar för konstgjord befruktning och embryologisk forskning (HFEA) gav klartecken. Robert Edwards stöder beslutet i det aktuella fallet.
– Men frågor av det här slaget är aldrig enkla. De måste avgöras från fall till fall, säger han.
Samtalet kommer in på stamceller, ett kärt ämne. Robert Edwards började forska på embryonala stamceller från kaniner redan på sextiotalet. Nu har han stora förhoppningar om att mänskliga stamceller snart ska kunna bota sjukdomar.
Han pratar friare nu. Efter mer än en timme visar han inga tecken på att vilja avsluta intervjun. I stället går han in i huset och hämtar en bricka med te och chokladfingrar.
– Jag har skrivit en science fiction-bok. Vill du höra vad den handlar om?
Så börjar han en historia om en ung kvinna som är svårt sjuk. Hennes läkare kan bara se på medan hon sakta tynar bort. Men plötsligt en dag börjar hon återhämta sig helt mirakulöst. Läkaren blir överlycklig. I hemlighet har han varit förälskad i henne. Så småningom visar det sig att kvinnans pojkvän - en forskare vid ett biologiskt laboratorium - har gett henne en spruta med mänskliga embryonala stamceller. Stamcellerna har utvecklats till friska celler och botat sjukdomen. Samtidigt har de nya cellerna rotat sig i hennes hjärna så att hon blir en annan person. Hela hennes temperament och läggning förändras. Läkaren söker upp sin rival. Efter ett stort gräl inser de båda att de förlorat kvinnan de älskat.
Han skrev berättelsen för över trettio år sedan. På den tiden hade nästan ingen utanför forskarvärlden hört talas om stamceller. Boken blev refuserad. Historien var alltför osannolik, menade förlagsredaktören. Robert Edwards brände manuskriptet och slog författardrömmarna ur hågen.
Men han har aldrig varit den sortens forskare som slår sig till ro i laboratoriernas och provrörens avskilda värld. Robert Edwards gillar att argumentera. Som nykomling i Cambridge engagerade han sig i Labour. Han fann sig till rätta i partiets vänsterfalang och slogs för att reformera ett skolsystem som slog ut fjortonåringar från vidare utbildning. Med samma glöd argumenterar han i dag mot att vissa läkare gör sig en förmögenhet på IVF-behandlingar, och att företag patenterar alla nya biologiska metoder. Själv har han inga patent.
Efter att Louise Brown föddes år 1978 lämnade han politiken för att ägna sig helt åt provrörsbefruktningar.
– Vi bestämde att vi behövde ettusen barn för att bevisa att tekniken var säker. Det tog åtta år. Om något hade gått snett skulle vi ha slutat direkt. Men inget gick snett, säger Robert Edwards.
Med sina siffror övertygade han sakta men säkert dem som hade varnat för att en fasansfullt stor andel av IVF-barnen skulle födas skadade. Men allt handlar inte om siffror. För många människor är äggets utveckling till en ny människa starkt kopplad till religiösa uppfattningar. Robert Edwards har ägnat mycket tid åt diskussioner med religiösa ledare från olika trosriktningar. I Rom har han deltagit i ett seminarium vid Vatikanens vetenskapsakademi.
Men han tackade nej till att tala med påven, eftersom Vatikanens tjänstemän inte kunde lova honom att han skulle få bemöta alla påvens argument. I Saudiarabien resonerade han med muslimska teologer. I Georgien träffade han den ortodoxe ärkebiskopen i Tiblisi, som senare samlade in kollekt för att skicka georgiska läkare till USA för att lära sig provrörsbefruktning. I diskussioner om etik kräver Robert Edwards alltid att få tala sist. Först måste alla andra redogöra för sin etiska principer.
– Sedan berättar jag om den senaste forskningen och vad som kan vara fel med deras principer, säger han.
För egen del kallar han sig varken troende eller icke troende, utan kort och gott humanist. Under sin studietid besökte han alla trossamfund han kunde hitta för att lära sig deras moralfilosofi. Där tyckte han sig inte hitta någon vägledning. Och kyrkklockorna, rökelsen och dogmerna om jungfrufödsel ger han inte mycket för; utanverk helt utan verklig mening. Det viktiga är hur man förhåller sig till andra människor, att man lyssnar till dem och respekterar deras val.
– Jag är en praktisk man. Jag accepterar vad mina sinnen säger mig. Det är det bästa.”