Den klassiska bilden av en saftig melonskiva smyckad av insprängda kärnor håller på att gå förlorad sedan allt fler odlar kärnfri frukt.
Melonkärnorna kan ha skådat fruktköttet för sista gången, om man ska tro amerikanska tidningen The Washington Post som frågat sig vad som hänt med vattenmelonkärnorna.
Kärnfria frukter är ingen nyhet. Meloner utan kärnor har odlats fram i över 50 år, men de senaste åren har de ökat dramatiskt i odlingsfälten. De traditionellt odlade vattenmelonerna med kärnor har därmed blivit allt färre i fruktdiskarna.
Somliga tycker att de kärnfria smakar mindre, medan andra offrar den eventuella smakskillnaden för att slippa spotta kärnor mellan tuggorna.
USA är ett av världens största melonproducerande länder och enligt landets nationella vattenmelonkommitté har endast 16 procent av amerikanska vattenmeloner kärnorna kvar, i jämförelse med 2003 då det var 42 procent.
Den kärnfria melonen är ett resultat av så kallad hybridisering som innebär att man korsar plantor med olika kromosomantal. Man får då en planta som är oförmögen att producera kärnor. I odlarkretsar kallas hybriderna för vattenmelonernas ”mulåsnor”. De små, vita, mjuka ”kärnorna” man i stället kan hitta i köttet är ofruktbara kärnöverdrag.
Vattenmelonen, Citrullus lanatus på latin, räknas som ett bär och hör till samma växtfamilj som gurka och pumpa. Melonarterna har sitt ursprung i Afrika men odlas i dag över hela världen och de största producenterna är bland annat Kina och Turkiet.
För att säkra fruktens fortlevnad har odlare i USA använt en särskild sorts planta som endast har blommor, men saknar själva frukten. På så sätt får odlarna endast kärnfria vattenmeloner i sina fält. De kärnfria vattenmelonerna är dock både besvärligare och mer kostsamma att odla än de vanliga.