Inga andra medlemmar av vår egen ordning har, så vitt känt, den här förmågan.

Upptäckten, som beskrivs i den vetenskapliga tidskriften Biology Letters, har gjorts av amerikanska forskare som studerat spökdjuren på ön Mindanao i Filippinerna.

Då fångade in sex exemplar och testade sedan deras förmåga med hjälp av speciella ljuddetektorer av samma slag som används av fladdermusforskare.

Spökdjuren är en liten familj med tio arter utbredda i övärlden mellan det asiatiska fastlandet och Nya Guinea. De tillhör, trots sitt märkliga utseende och sin litenhet, samma gren på släktträdet som människor och apor.

De flesta arter finns på Sulawesi. Det filippinska spökdjuret (Tarsius syrichta) är den enda arten i Filippinerna.

Forskarna noterade att djuren ibland öppnade sina munnar, utan att några ljud kunde höras. Men detektorerna avslöjade att de producerade mycket höga ultraljud, upp till en frekvens av 91 kilohertz (kHz).

Liknande höga ultraljud produceras av fladdermöss, delfiner, vissa smågnagare, samt katter (när kattungar kommunicerar med sin mor).

Vi människor däremot, förmår inte uppfatta ljud över 20 kHz. Vissa andra primater har lite bättre kapacitet, men spökdjuren är de första som visat sig producera läten helt och hållet på ultraljudsskalan.

Möjligen har de utvecklat förmågan för att kunna kommunicera med varandra på en egen kanal utan att höras av rovdjur eller konkurrerande arter.

Spökdjuren är speciella i sina matvanor för att vara primater. De lever enbart på stora insekter och små ödlor. Många av dessa kommunicerar också med ultraljud och spökdjuren kan troligen lokalisera dem när de avger sina läten.