Nu är mysteriet om hur solens fläckar kan lysa så starkt löst. Det tack vare svenska forskare som konstruerat solteleskopet som lyckats ta de skarpaste bilderna av solen hittills.
– Sedan 1940-talet har man undrat var solfläckarna får sin energi ifrån. Många forskare i världen har letat efter detta, och nu har vi kunnat visa en förklaring, säger Göran Scharmer.
Han är professor i astronomi vid Stockholms universitet och chef för Kungliga Vetenskapsakademiens institut för solfysik.
Solfläckarna är mörkare områden som ibland syns på solens yta. De är svalare än omgivningen: omkring 4.000 grader i fläckens centrum jämfört med 6.000 grader på övriga solen. I solfläckarna finns också starka magnetfält. Forskare har länge grubblat över hur solfläckarna kan lysa så mycket som de faktiskt gör, utan att de starka magnetfälten blockerar all energi.
En förklaring skulle kunna vara att gas strömmar upp och ned i solfläckens inre, ungefär som kokande vatten i en kastrull strömmar upp och ned.
– Man har förstått att det måste finnas upp- och nedåtgående rörelser. Het, ljus gas strömmar upp till ytan och varm, mörk gas strömmar nedåt.
Den uppåtgående rörelsen har tidigare observerats av andra forskare.
– Det nya är att vi nu har kunnat visa strömmarna nedåt. Det har vi kunnat göra med det svenska solteleskopet på La Palma, som kan ta de allra skarpaste bilderna av solen, säger Göran Scharmer.
De nya rönen ska publiceras om några veckor i tidskriften Science. Redan i dag läggs de ut på tidskriftens hemsida, på grund av den stora aktualiteten.
Det svenska solteleskopet har de senaste tio åren tagit en rad banbrytande bilder på solfläckar. Den höga upplösningen har avslöjat en rad tidigare okända detaljer.
Man vet nu att utkanterna av solfläckarna – den så kallade penumbran – består av smala, trådliknande strukturer med ett mörkare inre och ljusare kanter. Längs med dessa trådar strömmar het gas. Den heta gasen stiger upp från solfläckens centrum – den så kallade umbran – strömmar sedan utåt från solfläckens centrum, och sjunker ned i solfläckens utkanter, där de trådformiga strukturerna slutar.
Detta är gasens huvudsakliga rörelsemönster vid solfläckarna. Tillsammans med den nyupptäckta upp- och nedåtgående rörelsen kan solfläckarnas energi och temperatur beskrivas på ett tillfredsställande sätt.
– Det frågetecken som nu främst återstår att lösa är varför solfläckar bildas över huvud taget, och hur det sker djupt nere under solytan, säger Göran Scharmer.