Detta kan låta märkligt i mångas öron. Alla vet numera att tamhunden härstammar i direkt nedstigande led från vargen. Inte mer än 15 000 år har förflutit sedan de första tamhundarna — eller tämjda vargarna om man så vill — såg dagens ljus.
Ändå anser allt fler forskare att de skillnader som uppstått hos hundarna genom människans försorg är så dramatiska att varg och hund borde ges separat artstatus, Canis lupus respektive Canis familiaris.
Den amerikanske zoologen Raymond Coppinger har pekat på en avgörande detalj. När tamdjur förvildas brukar de efter några generationer återgå till något som liknar den ursprungliga vildformen.
Men förvildade hundar återgår inte till ursprunget. De utvecklas inte på nytt till flocklevande vargar. De förblir hundar, även efter många generationer, och fortsätter att hålla sig i människans utkanter där de lever på rester och avfall. Sådana byrackor är vanliga i många länder.
- Det kan mycket väl vara så att människan avlat bort vissa genvarianter som gör vargen till varg, säger Lars Werdelin, paleontolog och rovdjursexpert på Riksmuseet i Stockholm.
- Enligt min uppfattning är inte hund och varg samma art. De skiljer sig åt för mycket vad gäller beteende och utseende, det vill säga de kriterier vi använder oss av för att definiera arter.
Ett slående exempel på hur enorma skillnaderna är, ges i en ny studie ledd av den ungerske etologen Ádám Miklósi.
I studien, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Science, deltog ett antal hundar och vargar, samt flera små barn, cirka tio månader gamla, i ett psykologiskt test.
Testet är välkänt för småbarnsforskare. En vuxen person håller ett föremål i handen, tittar på barnet och säger "Titta, vilken fin leksak jag har", och placerar sedan föremålet bakom en skärm. Därpå anmodas barnet att leta rätt på föremålet.
I testet klarade alla barn detta galant. Men när experimentet upprepades med två skärmar och den vuxne placerade föremålet bakom den andra skärmen letade barnen ändå bakom den första skärmen.
Misstaget kan bero på att små barn tror att de lär sig något grundläggande om världen när leksaken läggs bakom skärm A — som sedan gäller även när de kan se att den placeras bakom skärm B.
Märkligt nog fungerar hundar på samma sätt. Fast i deras fall beror nog inte felet på att de tror att de lärt sig en fundamental regel. De vill helt enkelt vara lydiga, och därför gör de på ett sätt som visat sig vara rätt förut.
Men grunden för misstaget är densamma. Både hundar och små barn är intensivt inriktade på att tolka den vuxna människans förehavanden. De tittar på gester och ansiktsuttryck för att försöka förstå vad det hela handlar om. Det är som om detta sökande blir viktigare än att lita på synintrycken.
Vargar, däremot, agerar helt annorlunda. De har inget större intresse av människan som håller i leksaken. De går direkt fram till den skärm där de sett att föremålet placerats.
- Det rör sig om en annan prioriteringsordning. Vargar är målorienterade, medan hundens mål är att tillfredsställa husse, säger Lars Werdelin.
Många skulle tolka detta som att vargar är smartare än hundar. Det är också ett välkänt faktum att hjärnorna hos hundar är 20 procent mindre än hos vargar. Men Lars Werdelin är tveksam:
- Vargar och hundar tolkar problem annorlunda. Allt beror på vad de förväntas göra. Vargar är nog bättre på att lösa problem som har med födoanskaffning att göra. Men vilken av dem är mest framgångsrik? Trots allt finns det långt fler hundar än vargar på jorden.
Hur som helst avslöjar studien att tamhundar inte är tama vargar. I många avseenden liknar hundarna mer oss människor.