Före gårdagens möte fanns det förhoppningar om att presidenterna Barack Obama och Hu Jintao skulle tillföra den energi som klimatförhandlingarna nu är i så stort behov av. De skulle, hoppades många, skapa en känsla att en överenskommelse låg inom räckhåll.

Så blev det knappast.

Obama pratade allmänt om allas ansvar och USA:s satsningar på förnybar energi. Men han kom inte med några som helst förslag på hur förhandlingarna skulle kunna ta några steg framåt eller några utfästelser som skulle kunna blidka utvecklingsländerna.

Hu var oväntat vag om hur Kina tänker sig att begränsa sina utsläpp av växthusgaser. Vagheten riskerar att skapa en växande besvikelse eftersom kineserna de senaste dagarna byggt upp förväntningar på att de skulle göra långtgående utfästelser för att begränsa sina utsläpp.

I det här läget är det risk för att besvikelsen över de båda presidenternas klimattal skymmer att andra länder visat en växande vilja att hitta lösningar som kan leda till ett nytt klimatavtal i december. Den japanske premiärministern Yukio Hatoyama gav i sitt tal löfte om långt större utsläppsminskningar än Japan varit berett till tidigare. Indien har uppenbarligen bestämt sig för att vara konstruktivt i förhandlingarna och Australien, som tidigare varit mycket svalt inställd till Kyotoavtalet, försöker hittat vägar framåt. EU driver också på.

En välvillig tolkning av läget är att man inte ska visa upp sina kort alltför tidigt i en svår förhandling. När miljöminister Andreas Carlgren i förra veckan skulle bedöma denna klimatets supervecka var just budskapet att man inte skulle vänta sig några stora utspel och frivilliga eftergifter nu. De kommer inte förrän i sista stund då man synat de andras kort och bättre vet hur långt man måste gå för att det ska bli en överenskommelse.

Men tiden är knapp till Köpenhamnsmötet och än kan man inte ens ana hur ett nytt klimatavtal kan se ut.