Sjukhusens magnetkameror stod i fokus även på tisdagen, när Nobelpriset i fysik tillkännagavs. En ryss, en ryss-amerikan och en britt-amerikan får dela på priset för sina teorier om supraledande och supraflytande material.
Så sent som i måndags gick Nobelpris i medicin till tekniken bakom de magnetkameror som i dag används rutinmässigt på västerländska sjukhus. En förutsättning för att magnetkameror ska fungera är det supraledande materialet i de elektromagneter som alstrar magnetfältet.
Och just teorierna bakom supraledande material har den 87-årige ryssen Vitalij Ginzburg och den 75-årige ryss-amerikanen Aleksej Abrikosov utarbetat.
Det är nästan så att man kan misstänka en trust mellan medicinkommittén på Karolinska institutet och fysikkommittén på Kungliga Vetenskapsakademien.
- Nej, det är bara ett intressant sammanträffande. Vi visste inte vad som skulle bli medicinpriset, även om vi kände till att magnetkamerorna var en möjlighet, säger Mats Jonson som är ordförande i Nobelkommittén för fysik.
- Vi är inte påverkade av Karolinska Institutet. Ibland är saker och ting helt enkelt mogna, säger Gunnar Öquist som är Kungliga Vetenskapsakademiens ständige sekreterare.
Supraledande material och supravätskor har varit mogna för Nobelpris ganska många gånger. De har hittills belönats med fysikpris vid sex tillfällen. Första gången var 1913 när holländaren Heike Onnes fick priset för fenomenet supraledning. Onnes upptäckte att om man kyler ner kvicksilver nästan till den absoluta nollpunkten -273 grader, försvinner det elektriska motståndet. Materialet kan leda ström utan någon värmeförlust.
Andra fysiker försökte femtio år senare förklara vad som hände, och för det fick tre amerikaner Nobelpriset 1972. Men de lyckades inte beskriva de supraledande material som är mest intressanta för tekniska tillämpningar, så kallade typ-2-supraledare. Till exempel de legeringar som ingår i elektromagneten i dagens magnetkameror.
Vitalij Ginzburg och Alexej Abrikosov i Moskva kom längre, men det dröjde flera år innan deras rön nådde västvärlden. I dag har deras teorier desto större betydelse. Att hitta supraledande material som fungerar vid vanlig rumstemperatur är ett hett eftertraktat mål för forskningen. De nuvarande måste kylas med flytande helium till minus 269 grader för att fungera.
Britten Anthony Leggett har teoretiskt beskrivit vad som händer när helium-3 fryses ner till nästan den absoluta nollpunkten och blir superflytande. Då inträder, synliga för blotta ögat, kvantmekaniska egenskaper, som annars bara uppträder i atomernas lilleputtvärld. Bland annat klättrar vätskan uppför väggarna.
Tack vare Leggetts arbeten kan fysiker använda droppar av superflytande helium-3 som modeller, när de vill studera universums allra tidigaste barndom.