Årets Nobelpris belönar studier av en av livets mest grundläggande processer: när ribosomer omvandlar informationen i DNA till liv. Ribosomer tillverkar proteiner, som i sin tur sköter kemin i alla levande organismer. Eftersom ribosomerna är fundamentala för livet, är de också perfekta mål för nya antibiotika, skriver Kungliga Vetenskapsakademien i sin prismotivering
Genom en modell som kallas röntgenkristallografi har forskarna lyckats ta fram tredimensionella modeller av ribosomerna. En del av modellerna testas redan i vetenskapliga prövningar på patienter, för att komma åt problemet med multiresistenta bakterier, exempelvis MRSA. Det är de tre pristagarnas forskning som har gjort detta möjligt.
Venkatraman Ramakrishnan, 57 år, är född i Indien och amerikansk medborgare. Ramakrishnan är verksam vid MRC Laboratory of Molecular Biology i Cambridge. Israeliskan Ada Yonath är 70 år och arbetar vid Weizmann Institute of Science i Israel. Thomas A Steitz, 69 år,är utbildad vid Harvard men är nu verksam vid Yale University i USA.
Ada Yonath fick beskedet om priset under ett besök hos sin dotter.
– Jag blev väldigt väldigt glad. Det här var bortom mina drömmar. Jag är väldigt tacksam, säger Ada Yonath då Nobelkommittén ringer upp henne under presskonferensen.
Hon berättar att hon tidigt förstod vikten av frågan hon arbetade med men det var inte alla dagar som hon trodde att hon skulle hitta svaren hon sökte.
Ada Yonath beskrivs som en pionjär inom sitt område, konstaterar Kungliga Vetenskapsakademien. När hon mot slutet av 1970-talet bestämde sig för att försöka få fram röntgenkristallografistrukturer av ribosomen ansåg många att det var omöjligt. Redan 1980 fick hon fram de första tredimensionella kristallerna av en viktig struktur. Det var en stor bedrift, skriver akademien. Men det skulle dröja ytterligare 20 år innan Yonath fick fram en bild där hon kunde se var varje atom sitter.
Enligt TT lyckades de tre forskarna få fram riktigt skarpa bilder ungefär samtidigt. Under augusti och september 2000 publicerade de varsin kristallstruktur med en upplösning på atomnivå. Därmed kunde riobosomens funktioner kartläggas in i minsta detalj.
När TT når Thomas A Steitz är klockan sex på morgonen i Connecticut. Han berättar att att Nobelpriset är den ultimata belöningen för utfört arbete men inte det ultimata målet.
- Det viktigaste för mig är att lösa intressanta vetenskapliga problem, som det vi löste. Det var det mest intressanta vetenskapliga problemet jag någonsin angripit. Det var då (1998), när vi hittade strukturen, som var det riktigt sköna ögonblicket. Det var verkligen något särskilt, säger Steitz.
- Men detta (Nobelpriset) är väldigt trevligt också, tillägger han.
Enligt Gunnar von Heijne, ordförande i Nobelkommittén för kemi, har de tre pristagarna inte samarbetat utan kommit fram till resultaten var och en för sig.
– Det har varit mer av vänskaplig tävling än samarbete. Det här är komplikationer vi måste leva med, säger han.
Under presskonferensen ställdes också frågan om varför fler och fler tenderar att få dela på de naturvetenskapliga priserna och om det kan bli fler än tre pristagare på varje pris i framtiden. Gunnar von Heijne menar att antalet pristagare hänger nära samman med hur forskarvärlden utvecklats.
– Det har blivit mer av tävling och arbetsmetoderna har ändrats. Men fler än tre pristagare kommer det inte att bli, säger Heijne.