Alla de 986 sorterna av jordgubbar och smultron har tagit slut för säsongen. Men plommonen börjar mogna. De 320 sorterna lyser i solen i gult, lila och rött.
Här finns röda vildplommon från norra Kina. En annan med små klarröda frukter brukar georgierna använda för att koka sås till lammgrytor. Som råa smakar de syrligt, ganska långt från de mer förädlade och sötare sorterna, som exempelvis de stora gula kallade ”S:t Petersburgspresenten”.
Just denna tisdag, den sista augusti, har en kommitté från Moskva klivit runt på dessa experimentfält i förstaden Pavlovsk utanför S:t Petersburg.
Deras besök är en stor delseger för alla som har engagerat sig i dessa odlingar. Det finns fortfarande hopp.
Kommittén har åkt hit från Moskva på direkt uppmaning av Rysslands president Dmitrij Medvedev. Han har i sin tur tagit initiativet till kommittén efter en stor kampanj under sommaren, både inom och utanför Ryssland.
Tiotusentals människor har skrivit under upprop och twittrat. De har vädjat om att experimentfälten ska räddas från att skövlas med bulldozrar och förvandlas till villatomter. För ett par veckor sedan svarade Medvedev själv med ett meddelande på mikrobloggen Twitter. Han lovade att granska ärendet närmare.
– Beslutet att bygga hus på marken är helt oantastligt, rent juridiskt sett. Men det finns ju också moraliska, historiska och etiska aspekter, säger Sergej Alexanian.
Han är chef för utländska relationer på Vavilovinstitutet, dit experimentstationen i Pavlovsk hör.
Det är mycket lätt att förstå varför Ryska stiftelsen för byggnadsutveckling, som sorterar under finansdepartementet, vill exploatera experimentstationens mark och bygga villor. Läget är fantastiskt – en halvtimme med pendeltåg från S:t Petersburg och närmaste granne till ett av tsarens sommarpalats med en av Europas största och finaste engelska parker. Lyxigare tomt för en datja går inte att få.
Men det är också lätt att förstå varför biologer, agronomer och privatpersoner över hela världen motsätter sig stiftelsens planer.
Det finns två tunga skäl. Det ena handlar om biologisk mångfald, det andra om vetenskapshistoria.
Samlingarna av frukter och bär i Pavlovsk har fyllts på under årens lopp och är i dag sannolikt de största i norra Europa. Här finns både fynd från långväga exkursioner och resultat av eget avelsarbete under nästan 90 år.
– Vi har försökt att få in gener som löser de största problemen: svampsjukdomar och känslighet för kyla. Och så ska bären och frukterna förstås smaka bra, säger Leonid Burmistrov som är chefsforskare på stationen i Pavlovsk och visar oss runt på fälten.
Han betonar särskilt stationens nordliga läge – intressant inte minst för oss i Sverige.
– Ingen trodde att vi skulle få fram sötkörsbär som trivs så här långt norrut, men det har vi lyckats med, säger Leonid Burmistrov.
Mitt inne i S:t Petersburg ligger själva Vavilovinstitutet. Även detta är ett toppenläge, två stora stenhus så centralt som det går att komma, alldeles bredvid stadshuset och den stora Sankt Isaac-katedralen.
Här finns samlingar av växter som går att spara i form av fröer. I ett frysrum ligger sojabönor inpackade i lufttäta påsar av aluminium och plast. Ett vanligt rum innehåller låda efter låda med olika slags havre i små bruna påsar.
När staden, som då hette Leningrad, belägrades av tyskarna under andra världskriget svalt människorna i staden. Personalen hade kunnat koka gröt på detta havre. De hade kunnat koka soppa på ärtor och bönor. Men det gjorde de inte. I stället försvarade de frösamlingarna med sina liv. Flera av dem dog av undernäring under den 900 dagar långa belägringen. Fem av dem som dog finns avbildade på foton i ett litet museum inne på institutet.
Vid denna tid hade flera av de ledande biologerna på institutet redan gripits av Stalins polis och avrättats. Utrensningarna började 1937.
Då hade charlatanen Trofim Lysenko övertygat Stalin om att gener var kontrarevolutionärt, borgerligt trams. Lysenko visste minsann att vete och andra grödor kan vänja sig vid vinterkyla, om de bara utsattes för den rätta miljön.
Den främste av Sovjetunionens alla genetiker var Nikolaj Vavilov. Han fick leva i frihet ända till 1940. Men då lyckades Lysenko bli av med sin mest kvalificerade motståndare. Vavilov sattes i fängelse där han dog av undernäring tre år senare.
Nikolaj Vavilov var en av nittonhundratalets största biologer och är i dag märkvärdigt bortglömd i väst. Han var sonson till en livegen bonde och son till en textilfabrikör. I sin ungdom studerade han biologi i England, Frankrike och Tyskland. År 1916 åkte han på sin första exkursion till Iran och Pamir. Under de följande tjugofyra åren reste han i fem världsdelar. Han gjorde flera långa resor till Nord- och Sydamerika. Han besökte totalt 64 länder inklusive Japan, Kina, Eritrea, Etiopien, Indien och Afghanistan. Han reste även i Sverige, där han bland annat samlade frön till olika sorters kål.
Det primära syftet med hans arbete var att hitta genetiskt material som kunde förhindra missväxt och svält. Men han hade också en mer grundvetenskaplig frågeställning: han ville hitta de vilda ursprungen till alla jordbruksgrödor.
Hans hypotes, som han försökte belägga under alla sina resor, var att människan har uppfunnit jordbruket flera gånger under årtusendenas lopp, på ungefär åtta olika ställen som alla låg isolerat och skyddat uppe i bergen.
Dagens växtgenetiker, som har helt andra verktyg i form av moderna dna-analyser, har i många avseenden bekräftat Vavilovs hypoteser, även om jordbrukets historia numera har förfinats med många detaljer.
Vavilov grundade experimentstationen i Pavlovsk 1926 eftersom jordgubbar, plommon, körsbär och många andra bär och frukter av rena sorter inte kan sparas i form av fröer i små påsar. De måste odlas kontinuerligt ute på fälten i så kallade klonarkiv.
Alla verkar vara överens om att samlingarna i Pavlovsk är ett mycket värdefullt klonarkiv. Frågeställningen gäller om det är möjligt eller omöjligt att gräva upp alla bär- och fruktplantor på ett säkert sätt och plantera om dem på något annat ställe.
Vavilovinstitutets personal hävdar att det är omöjligt, och de har fått stöd från flera internationella organisationer, såsom Bioversity International och Global Corp Diversity Trust.
Sergej Alexanian tror att Medvedevs kommitté nu med egna ögon har sett hur svårt det skulle vara att flytta alla dessa träd.
Det finns alltså hopp om att institutet som har överlevt Stalins terror och Leningrads belägring också ska klara det här avsnittet av Rysslands historia.