Utdrag ur kvacksalveribok

"Sanningen är seg. Den brister inte vid beröring,
som en såpbubbla; nej, man kan puckla på den hela dagen som en
fotboll, och ändå är den lika full och hel om kvällen"
Oliver Wendell Holmes d.ä.

Homeopati
En metod för att bota sjukdomar, grundad på antagandet att lika botar lika. En homeopat behandlar den sjukes symptom med ytterligt små eller närmast ickeexisterande doser av den substans som i stora mängder ger upphov till samma sjukdomssymptom hos friska personer. Homeopaterna inriktar sig på att behandla var och en individuellt och säger sig kunna bota praktiskt taget varje krämpa - från förkylning till hjärtbesvär.

Sedan tjugo år tillbaka är homeopati en av de alternativmedicinska behandlingsformer som har snabbast tillväxt, i synnerhet i Europa. Andelen fransmän som använde sig av homeopati ökade från 16 till 36 procent mellan 1982 och 1992, medan över hälften av befolkningen i Belgien regelbundet nyttjar sådana botemedel. Den ökande efterfrågan har sporrat allt fler att bli aktiva utövare, så kallade homeopater, och har dessutom fått en del konventionella läkare att studera ämnet och erbjuda homeopatiska behandlingar.

Den brittiskbaserade Faculty of Homeopathy har redan över 1.400 läkare i medlemsregistret, men största antalet praktiserande finns i Indien med 300.000 utbildade homeopater, 182 utbildningsinstitut och 300 homeopatiska sjukhus. Nordamerika har visserligen färre homeopater än Indien, men i gengäld gör man betydligt större vinster. Den årliga försäljningen i USA har ökat femfaldigt på tretton år, från 300 miljoner dollar 1987 till 1,5 miljarder år 2000.

Med så många aktiva utövare och så stora marknadsframgångar måste väl behandlingen vara effektiv? Åtminstone vore det ett rimligt antagande. Varför skulle annars flera miljoner människor - välutbildade och outbildade, rika och fattiga, i öst som i väst - lita på sådan behandling? Likväl har den naturvetenskapligt grundade medicinen i allmänhet betraktat homeopatin med ett stort mått av skepsis, och homeopatiska kurer har varit föremål för en långvarig och inte sällan hetsig debatt. I detta kapitel går vi igenom bevismaterialet i akt och mening att avgöra om homeopati är ett medicinskt under eller om kritikerna gör rätt i att sätta etiketten kvacksalveri på företeelsen.

Så började det
Till skillnad från akupunktur förlorar sig homeopatin inte i historiens dunkel, utan ursprunget kan härledas till en tysk läkare vid namn Samuel Hahnemann som verkade i slutet av 1700-talet. Efter medicinstudier i Leipzig, Wien och Erlangen vann Hahnemann rykte över hela Europa som en av sin tids stora lärde. Han publicerade sig inom ett brett medicinskt och kemiskt område och kunde som den språkman han var översätta ett stort antal vetenskapliga avhandlingar från engelska, franska, italienska, grekiska, latin, arabiska, syriska, kaldeiska och hebreiska.

Hahnemann tycktes förutbestämd till en lysande medicinsk karriär, men under 1780-talet började han tvivla på dåtidens gängse medicinska bruk. Exempelvis tappade han sällan sina patienter på blod trots att kollegerna på det bestämdaste rekommenderade åderlåtning. Han luftade sin starka kritik mot dem som behandlat den tysk-romerske kejsar Leopold II av Ungern och Böhmen, som åderlåtits fyra gånger under dygnet före sin död 1792. Enligt Hahnemann hade kejsarens höga feber och spänningar i buken alls inte krävt en så riskabel behandling. Läkarna vid det kejserliga hovet gav emellertid svar på tal och kallade Hahnemann mördare, eftersom han undanhöll sina patienter en medicinsk åtgärd som enligt deras mening var av avgörande betydelse.

Hahnemann var en fin man, intelligent och redbar. Efter hand insåg han att läkarkollegerna egentligen visste mycket litet om den svåra konsten att säkert diagnostisera en patient. Vad värre var, de visste ännu mindre om verkan av de behandlingar de utförde, vilket betydde att de förmodligen gjorde mer skada än nytta. Till slut tyckte sig Hahnemann omöjligt kunna fortsätta att bedriva den sortens läkekonst, något som inte precis förvånar:

"Pliktkänslan ville ogärna tillåta mig att behandla mina lidande bröder och deras okända patologiska tillstånd med dylika okända läkemedel. Blotta tanken på att bli en mina medmänniskors mördare eller skadeverkare var mig förhatlig, så förhatlig och oroande att jag gav upp min praktik helt under min första tid i äktenskapet och i stället ägnade mig uteslutande åt kemi och skriftställeri."

Efter att 1790 ha lämnat den konventionella läkekonsten kände Hahnemann ett behov av att utveckla en egen medicinsk skola, som blev revolutionerande. Första steget i homeopatisk riktning tog han genom att experimentera på sig själv med kinin, en drog man utvinner ur kinabark (på Hahnemanns tid enbart från det peruanska kinaträdet, av släktet Cinchona). Kinin brukades med framgång vid behandling av malaria, men Hahnemann var frisk då han tog drogen, möjligen i hopp om att det skulle vara ett allmänt hälsobevarande och stärkande medel. Till sin förvåning blev han strax sämre och gav prov på symptom som vanligen förknippas med malaria. Här var med andra ord en substans som normalt brukades mot feber, frossa och svettningar hos malariapatienter, men som hos den friske tydligen framkallade just samma symptom.

Hahnemann gjorde försök med andra behandlingar och erhöll samma sorts resultat. Ämnen som användes för att behandla vissa symptom hos en sjuk person tycktes framkalla samma symptom om de gavs till den friske. Han vände på resonemanget och ställde upp en allmän hypotes, nämligen att "det som förmår framkalla en rad symptom hos en frisk individ, kan bota en sjuk individ som uppvisar en liknande uppsättning symptom". En första redogörelse för lagen om likheter gav han ut 1796, men ännu var han inte på långa vägar framme vid det vi kallar homeopati, den uppfinning som blev hans egen.

Hahnemann gick vidare. Han spekulerade i att principen "lika botas med lika" kunde få förstärkt effekt genom utspädning. Då skulle de skadliga biverkningarna reduceras. Hur han kom fram till detta förblir ett mysterium. Antagandet bär viss likhet med talesättet "the hair of the dog that bit you", en "återställare" i den meningen att en smula av det som har gjort en illa antas kunna upphäva det onda. (Uttrycket kommer av tron att bettet från en rabiessmittad hund kunde botas med några hundhår i såret. Numera har ordet återställare som bekant en annan konnotation.)

En gång när Hahnemann lastade upp sina läkemedel på en hästskjuts fick han en ny omvälvande idé. Han upplevde att vagnens kraftiga skakningar hade ökat den så kallade potensen i hans homeopatiska läkemedel, varför han i fortsättningen rekommenderade att lösningarna skakades (s.k. suckussion) i flaskan under utspädningsproceduren. Utspädning plus skakning kallade han för potensering eller dynamisering. Under de följande åren upptäckte Hahnemann en mängd nya homeopatiska läkemedel genom att utföra experiment, så kallade "provningar" (Prüfungen, av ty. "prüfen", granska eller examinera), där han gav friska personer dagliga doser av homeopatisk medicin och bad dem föra noggrann dagbok över vilka symptom som dök upp under ett par veckors tid. Sedan sammanställde han med hjälp av dagböckerna alla symptom som förekommit hos friska personer sedan de hade tagit medicinen och förklarade att just dessa symptom hos en sjuk patient kunde lindras - om han eller hon fick exakt samma medicin.

Själva ordet Homöopatie (av grek. hómoios och pathos - 'óµ... och pá... - vilket betyder "liknande el. samma lidande") myntade Hahnemann 1807. Tre år senare, 1810, publicerade han sitt första stora arbete i ämnet homeopati, betitlat Organon der rationellen Heilkunde (Verktyg för en förnuftig läkekonst), följt av Materia Medica Pura eller Reine Arzneimittellehre (Läran om rena läkemedel) som utkom under åren 1811-21. I sex digra volymer utredde han vilka symptom som kunde botas med hjälp av sextiosju homeopatiska läkemedel. Därmed hade han lagt en stadig grund för homeopatin, som sedan dess utövats på ungefär samma sätt i tvåhundra år. Den amerikanske fysikern och energiforskaren Jay W. Shelton, som i flera böcker grundligt utforskat företeelsen, säger: "Hahnemann och hans skrifter ägnas en närmast religiös vördnad i homeopatkretsar."

Evangelium enligt Hahnemann
Hahnemann höll benhårt fast vid uppfattningen att homeopati var något helt annat än örtmedicin, och våra dagars homeopater bevarar sin särart. De vägrar att bli betecknade som örtmedicinare eller fytoterapeuter. Den kanske främsta anledningen är att homeopatiska läkemedel inte enbart bygger på växter. Djurriket är en annan källa, vilket ibland betyder utsöndringar från ett djur, till exempel ormgift eller vargmjölk, ibland hela djuret, till exempel pulvriserat honungsbi. Andra medel bygger på mineral, alltifrån koksalt till guld, medan källan till en så kallad nosod är ett sjukdomsframkallande ämne, som bakterier, eller något slaggämne, till exempel var, uppstötningar, tumörer, avföring eller vårtor.

Alltsedan Hahnemanns tid har homeopaterna även tagit till ytterligare ett slags ämnen, nämligen så kallade imponderabler. Det är viktlösa storheter som röntgenstrålar och magnetiska fält. Det ligger något betryggande i själva begreppet örtmediciner. Man får en föreställning om löv, knoppar och rötter. Icke så med de homeopatiska läkemedlen, som kan te sig ganska oroväckande. Så till exempel berättar en homeopat på 1800-talet att han bygger ett av sina läkemedel på "var från en pustel hos en ung och för övrigt frisk neger som smittats [av skabb]". Andra homeopatiska läkemedel krävde sådant som att krossa levande vägglöss, göra kirurgiska ingrepp på levande ål eller ge insprutningar i ändtarmen på en skorpion.

Ännu en orsak till att homeopati skiljer sig helt från örtmedicin - även i de fall ämnena hämtas från växtvärlden - är att Hahnemann så starkt framhöll vikten av utspädning. Om en växt skall användas som homeopatiskt läkemedel börjar man med att låta den ligga i ett förseglat kärl med lösningsmedel, som fäller ut en del växtmolekyler. Lösningsmedlet kan vara antingen vatten eller alkohol, men för enkelhetens skull tänker vi oss i återstoden av kapitlet vatten. Efter åtskilliga veckor avlägsnas all fast växtmateria och vattnet med de återstående upplösta ingredienserna kallas urtinktur eller modertinktur. Därefter späds urtinkturen ut, vanligen så att en del späds med nio delar vatten till en tioprocentig lösning. Det kallas en X1-potens, där X står för den romerska siffran tio.

Efter utspädningen skakas lösningen eller dunkas mot hårt underlag vilket fullbordar medlets potentiering eller dynamisering. Tar man sedan en del av X1-potensen och löser upp den i nio delar vatten - med åtföljande skakning - erhåller man en X2-potens. Fortsatt utspädning och potentiering ger X3, X4, X5 eller ännu svagare lösningar. Märk väl: Hahnemann ansåg att ju svagare medlet blev, desto starkare blev verkan. Örtmedicin däremot följer principen att ju mer koncentrerad dosen är, desto starkare blir den läkande verkan - något som tilltalar sunda förnuftet. Den homeopatiska lösning man slutligen får, antingen det nu är X1, X10 eller en ännu kraftigare utspädning, kan sedan ges direkt till patienten som medicin. Alternativt kan man tillsätta droppar av lösningen i någon salva, tabletter eller annan lämplig ministrationsform.

Med en enda droppe kan man fukta tolv sockerpiller, som då förvandlas till lika många homeopatiska tabletter. Innan vi går vidare är det viktigt att läsaren fullt ut inser hur stark utspädning som tillämpas vid framställningen av de homeopatiska läkemedlen. I en X4-potens har urtinkturen spätts ut först tio gånger, sedan tio gånger igen (X2), sedan ytterligare tio gånger (X3) och till sist tio gånger om igen (X4). Det innebär att utspädningen är 10 × 10 × 10 × 10, vilket tillsammans blir 10.000 gånger. Redan det är en hög utspädningsgrad, men homeopatiska medel är i allmänhet än mer extremt utspädda. Det vanliga är att lösa en del urtinktur i 99 delar vatten, varvid man späder 100 gånger. Det kallas för en C1-potens, där C förstås betyder den romerska siffran för 100. Upprepad utspädning med faktor 100 ger C2, C3, C4 och leder så småningom till en högförtunnad lösning.

Exempelvis är C30 ingen ovanlighet inom homeopatin, vilket innebär att ursprungsingrediensen har spätts ut trettio gånger, och varje gång med faktor 100. Alltså har urtinkturen spätts ut 1.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000.000 gånger. Den långa raden nollor säger kanske inte så mycket, men kom då ihåg att ett gram av urtinkturen innehåller mindre än 1.000.000.000.000.000.000.000.000 molekyler. Antalet nollor visar att spädningsgraden är oerhört mycket högre än antalet molekyler i urtinkturen, vilket gör att molekylerna helt enkelt inte räcker till.

Spädningsgraden är så extremt hög att slutprodukten (den bruksfärdiga lösningen) troligen inte innehåller en endaste molekyl av ursprungsingrediensen. Chansen att man har en molekyl av den aktiva substansen i den slutliga C30-potensen är en på en miljard miljard miljard miljarder. Slutprodukten innehåller med andra ord nästan säkert bara vatten. Detta faktum syns tydligt i diagrammet i figur 2. Här märker vi återigen den stora skillnaden mellan örtmedicin och homeopatisk medicin. Örtmediciner har alltid åtminstone en liten mängd aktiva ingredienser, medan homeopatmedel vanligtvis inte innehåller någon aktiv ingrediens över huvud taget.

(...)

Homeopaterna var fullt på det klara med att upprepad utspädning ofrånkomligen tar bort alla spår av den aktiva ingrediensen, och säkert är att detta faktum alltid framkommer vid en kemisk analys. I "kraftigt potenserade" homeopatiska läkemedel ingår inget annat än rent vatten. Emellertid var homeopaterna lika benhårt förvissade om att ett minne fanns kvar av den aktiva ingrediens som fanns där förut. Australian Council Against Health Fraud(Förebyggande rådet mot sjukvårdsbedrägerier)fann sig föranlåtet att påpeka hur selektivt detta minne måste vara: "Märkligt nog kommer vattnet man erbjuder som läkemedel inte ihåg alla urinblåsor det befunnit sig i, eller de kemikalier vattenmolekylerna har varit i kontakt med, eller övrigt innehåll i de avloppsrör det eventuellt har flutit i, eller den kosmiska strålning som det bombarderats av."

I juni 1988 fastnade skratten i halsen. Världens kanske mest välrenommerade naturvetenskapliga tidskrift, Nature, publicerade en artikel med den snärtiga rubriken "Human basophil degranulation triggered by very dilute antiserum against IgE". Det tog ett tag innan lekmännen knäckt koden och fullt ut fattade hur betydelsefull rapporten var, men mycket snart stod det klart att det nu kom forskning till stöd för homeopatins påståenden. Om innehållet i artikeln stämde hade faktiskt en kraftigt utspädd lösning utan aktiv ingrediens påverkat ett biologiskt system, något som bara kunde ske om ingrediensen lämnat ett minnesavtryck i vattnet.

Den upptäckten skulle i så fall innebära att homeopaterna haft rätt hela tiden. Detta är det mest berömda experimentet någonsin i homeopatins historia, och det utfördes av Jacques Benveniste, en fransk forskare med stor personlig utstrålning, som varit racerbilsförare men övergått till medicinsk forskning efter att ha fått en ryggskada. Han publicerade åtskilliga vetenskapliga artiklar av vikt i olika ämnen under sitt yrkesliv men blev till sist ihågkommen enbart för sin artikel i Nature om homeopati, vars innehåll gav det vetenskapliga etablissemanget en kraftig törn och skapade rubriker världen över.

Upprinnelsen till Benvenistes kontroversiella artikel var inte särskilt sensationell. En kollega till honom undersökte hur basofila granulocyter, en typ av vita blodkroppar, reagerade på ett visst allergen (d.v.s. ett allergiframkallande ämne). Det påminner om den allergiska reaktionen när ett pollenkorn hamnar i ögat, fast på cellnivå. Vid försöket använde Benveniste ett allergen som han trodde var relativt lindrigt utspätt, men av misstag spädde assistenten ut lösningen så kraftigt att den helt saknade allergen. Inte desto mindre fann hon till sin häpnad att lösningen tydligt hade påverkat de basofila granulocyterna.

Benveniste själv blev lika förvånad och bad att få det oplanerade experimentet upprepat med samma kraftigt utspädda lösning. Återigen visade det sig att basofilerna reagerade på ett allergen som inte fanns. Benveniste kände inte närmare till homeopati på den tiden, men snart nog påpekade någon för honom att hans experiment påvisade en effekt av det slag som homeopaterna hade förfäktat existensen av i två hundra år. Resultaten tydde på att vattnet hade något slags minne av vad det en gång innehållit och att minnet påverkade cellerna. Slutsatsen var så kuslig att Benveniste senare undslapp sig en kommentar: "Det var som om man skulle stå i Paris och vispa runt med bilnycklarna i Seine och sen upptäcka att man kunde starta bilen med vatten från Seinemynningen."

Det franska forskarlaget fortsatte med sina undersökningar av fenomenet med vattnets "minne" i ytterligare två år. Under den tiden fick de genomgående positiva resultat. För första gången kunde homeopaterna hävda att det fanns vetenskapliga belägg för medlens sätt att verka. Förut hade homeopatins förespråkare varit tvungna att ta till argument som inte lät särskilt övertygande. Bland annat framförde de tanken att homeopati fungerade på liknande sätt som vaccinationer. När man vaccinerar bekämpar man en sjukdom med små mängder av det som orsakar sjukdomen. Det må låta bestickande, men det finns en viktig skillnad mellan homeopati och vaccination.

Visserligen ingår bara en ytterst liten mängd aktiv ingrediens i vaccinet, kanske bara några mikrogram, men redan detta är ofantligt mycket mer än i en homeopatisk medicin. Vaccinet innehåller miljarder virus eller delar av virus, medan nästan alla homeopatiska medel saknar varje tillstymmelse till aktiv ingrediens, alltså inte en enda molekyl. Jämförelsen haltar. Trots det har homeopaterna gärna använt sig av den - ända sedan 1800-talet då Oliver Wendell Holmes avvisade tanken med den syrliga kommentaren att "det är som om jag skulle propsa på att en liten sten kan bli till ett berg, eftersom ett ekollon kan bli till en skog". Sedan Benveniste förvissat sig om att hans forskningsrön ägde giltighet, skickade han en redogörelse för experimentet till John Maddox, som var redaktör för Nature. Denne lät oberoende forskare granska rapporten, vilket är den vanliga åtgärden när man får in nya resultat och vill kontrollera att studien utförts på riktigt sätt.

Experimentet
verkade ha utförts enligt alla konstens regler, men påståendena i rapporten var så märkvärdiga att Maddox lade till ett etenskapligt förbehåll, en i detta sammanhang ovanlig försiktighetsåtgärd. Det hade inte hänt sedan 1974, då Maddox publicerade en artikel om Uri Gellers förmåga att böja skedar. Förbehållet i fråga om Benvenistes artikel löd: "En reservation från redaktören: Läsaren delar måhända de vetenskapliga bedömarnas skepsis inför artikeln. Därför har Nature föranstaltat en upprepning av experimentet med oberoende vetenskapliga bedömare."

Tidskriften valde alltså att publicera Benvenistes arbete, men med det förbehållet att man tänkte skicka en samling fackmän till laboratoriet i Frankrike för att kontrollera resultatet då experimentet upprepades. Ledare för den lilla undersökningskommissionen var Maddox själv, och med sig hade han en kemist, Walter Stewart, samt trollkonstnären James Randi! Randis medverkan fick en del att höja på ögonbrynen, men han var internationellt känd som avslöjare av vetenskapliga bluffmakare och pretentiösa påståenden.

För att klargöra sin inställning brukade han säga att om grannen påstod sig ha en get i trädgården tänkte Randi tro honom på hans ord, men om han påstod sig ha en enhörning i trädgården skulle han, Randi, nog vilja undersöka om hornet satt fast ordentligt. Randi hade gjort sig känd som inbiten skeptiker redan 1964, då han hamnade i rubrikerna på grund av att han instiftat ett pris om 10.000 dollar åt den som kunde bevisa något paranormalt fenomen, vilket även omfattade behandlingsformer som gick emot vetenskapliga principer, till exempel homeopati. Prissumman hade stadigt ökat och var 1988 uppe i en miljon dollar. Om teamet kunde skriva under på Benvenistes resultat skulle Randi få ställa ut en mycket stor check på fransmannen.

Undersökningen inleddes knappt en vecka efter publiceringen av artikeln. Den tog fyra dagar och bestod i en upprepning av nyckelexperimentet alltmedan Maddox, Stewart och Randi följde varje steg och letade efter möjliga glapp i processen. De iakttog åtskilliga provrör med basofila blodkroppar, där somliga behandlades med den homeopatiska allergenlösningen och andra med rent vatten för kontrollens skull. Uppgiften att analysera provrören gavs åt Elisabeth Davenas, Benvenistes assistent, och än en gång blev resultatet detsamma som förut under de gångna två åren. Fler homeopatiskt behandlade celler än kontrollceller visade en allergisk reaktion, vilket tydde på att den homeopatiska lösningen verkligen hade satt igång en reaktion hos blodkropparna. Experimentet hade upprepats med framgångsrikt resultat.

Men granskarna var ännu inte övertygade. När Davenas analyserade provrören visste hon precis vilka som hade behandlats med homeopatisk lösning, och granskarna grubblade över om analysen kanske hade blivit medvetet eller omedvetet vinklad. I kapitel 2 behandlade vi frågan om blindning, vilket innebär att patienterna i en prövning helst inte bör veta om de får den riktiga behandlingen eller kontrollbehandlingen med placebo. Blindning är tillämpbart även på läkare och forskare, som helst inte skall känna till huruvida de delar ut respektive studerar den äkta varan eller kontrollbehandlingen.

Målet med blindningen är att minimera risken för vinklat resultat och att undvika att egna förväntningar påverkar. Följaktligen bad teamet från Nature Davenas att göra en förnyad analys, sedan man först sett till att blinda henne, alltså att hon inte fick veta vad provrören innehöll. Maddox, Randi och Stewart gick in i ett angränsande rum, täckte fönstren med tidningar, avlägsnade etiketterna från provrören och ersatte dem med kodnummer för att efteråt kunna särskilja de homeopatiska rören från kontrollrören. Davenas upprepade analysen, och under tiden samlades kollegerna från hela laboratoriet i väntan på slutresultatet.

Den förbluffande Randi, som han kallar sig då han uppträder, underhöll de församlade med några kortkonster för att något minska spänningen. Slutligen blev Davenas klar med analysen. Kodnumren dechiffrerades och kommissionen från Nature gjorde reda för vilka provrör som behandlats med homeopatisk lösning. Nu visade det sig att basofilerna i de homeopatiskt behandlade rören inte hade reagerat annorlunda än kontrollbasofilerna som behandlats med rent vatten.

Detta sista experiment hade inte lyckats påvisa den sortens effekt som Benveniste hade funnit under två års tid. Resultatet gav inga belägg till stöd för homeopatin, utan låg i linje med vedertaget vetenskapligt tänkande och med fysikens, kemins och biologins lagar. Några kolleger till Benveniste brast i gråt då de fick höra resultatet. Senare kröp det fram att Benveniste aldrig själv deltagit i försöken utan lämnat allt det praktiska åt Davenas. Dessutom hade hennes analyser alltid varit oblindade. Det betydde att hon sannolikt hela tiden hade snedvridit resultaten sig själv ovetande, särskilt som hon redan trodde starkt på homeopatins verkan och var angelägen om att bevisa hur effektiv den var.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut