Misslyckandet i Köpenhamn för ett år sedan satte djupa spår. Nu gäller det inte längre att enas om ett nytt bindande klimatavtal. Ett sådant lär inte se dagens ljus vare sig i Cancun eller vid nästa möte i Sydafrika 2011.

Nu står i stället själva trovärdigheten för FN-processen på spel. Ett nytt misslyckande skulle allvarligt skada hela det nuvarande upplägget med förhandlingar där alla medlemsstater deltar.

Detta är onekligen ironiskt med tanke på att både den amerikanska rymdstyrelsen Nasa och den brittiska vädertjänsten Met Office nyligen meddelat att 2010 blir det varmaste, eller det näst varmaste, året på jorden sedan mätningarna startade på 1800-talet.

Man skulle kunna tro att de flesta i ansvarig ställning skulle göra sitt yttersta i ett sådant läge för att få till kraftiga minskningar av växthusgasutsläppen. Men så är inte fallet.

Huvudproblemet är att Kina och USA, de två utsläppsjättarna som tillsammans svarar för drygt 40 procent av de globala utsläppen, är fastlåsta i ett verbalt envig där ingen vill ge efter en tum för den andre. Enviget gör det omöjligt att komma överens i kärnfrågan.

Möjligen kan man hoppas på att det så kallade Köpenhamnsackordet, slutdokumentet från Köpenhamn, kan formaliseras. Där ingår löften om utsläppsminskningar från de flesta länder. Visserligen är dessa på en beskedlig nivå, men en formalisering vore bättre än ingenting.

Många bedömare anser att man måste glömma drömmen om ett stort steg. I stället bör världen rikta in såg på att försöka uppnå målet genom en rad mindre steg.

Ett viktigt sådant vore ett ramavtal om att hejda regnskogsskövlingen. Det skulle minska de totala växthusgasutsläppen med drygt tio procent — och det finns faktiskt en reell chans att ett sådant avtal kan bli verklighet i Cancun. Troligen kan man också enas om viss finansiering av klimatåtgärder i u-länderna. I så fall skulle Cancun kunna rankas som ett relativt lyckosamt möte — och FN-processen skulle kunna leva vidare.