krönika.
Susan Solomon är en amerikansk atmosfärkemist på lite drygt femtio år – känd för att vara ovanligt korrekt och aldrig ägna sig åt personligt tyckande och svajiga uttalanden.
I veckan fick jag förmånen att träffa henne. Hon besökte Stockholm eftersom hon just har belönats med Volvos miljöpris.
Priset fick hon bland annat för att hon på åttiotalet var med och upptäckte att jordens ozonlager höll på att frätas upp av klorgaser som fanns i sprejflaskor och kylskåp. Hon ledde flera tuffa expeditioner till Antarktis för att mäta halterna av dessa gaser i luften. På senare år har hon framför allt gjort sig känd som en av de vetenskapliga ledarna i FN:s klimatpanel IPCC. I den senaste rapporten, som kom för två år sedan, höll hon i avdelningen om själva fysiken bakom klimatförändringarna.
Man kan utan tvekan säga att hon är en av de bäst informerade personerna i hela världen när det gäller växthuseffekten och människornas utsläpp. Rapporten som kom för två år sedan innehöll många skakande uppgifter om hur världen blir varmare, hur stora delar av jordens befolkning får mindre tillgång till vatten medan andra får sina hem översvämmade av en stigande havsyta.
Men Susan Solomon säger något som får mig att verkligen haja till, och då har jag ändå bevakat klimatfrågan i närmare femton års tid. Hon berättar att hon först de senaste två åren har lagt om sitt liv ganska radikalt.
Numera försöker hon cykla så mycket hon kan i stället för att åka bil. Hon försöker hålla nere på flygresorna så mycket som hennes jobb tillåter. När hon ändå flyger betalar hon alltid klimatkompensation.
”Varje gång jag sätter mig i bilen tänker jag på att effekten kommer att vara i tusen år”, säger hon.
För knappt ett år sedan publicerade Susan Solomon själv och hennes medarbetare en stor studie om hur länge klimatförändringarna kommer att hålla i sig. Mycket längre än någon tidigare har anat, visade det sig. Det handlar framför allt om världshavens förmåga att ta upp värme och koldioxid. Slutsatsen är att uppvärmningen är irreversibel. Den kommer att vara i tusen år. Dessa uppgifter är nya, de fanns inte med i den senaste FN-rapporten.
Ändå är Susan Solomon optimist. Hon tror att världen kommer att slå in på rätt väg, och hon tror att privatpersoner och konsumenter kommer att gå före politikerna. För så har det varit med ozonhålet, som hon har följt på nära håll. När problemet blev känt slutade folk att köpa sprejdeodoranter. De gick över till rull- och stiftdeodoranter. Försäljningen hade redan halverats när politikerna införde restriktioner.
Klimatet är ett större problem, mer i klass med fascismen under andra världskriget och slaveriet, säger hon. Men någonstans finns klimatets motsvarighet till rulldeodoranterna – tekniken som kan rädda världen. Och nej, Susan Solomon kör inte Volvo, utan en hybridbil från ett helt annat företag.