Vi har ansvar oavsett gener

Publicerat 2008-09-07 00:00

Det har varit mycket snack om gener den här veckan. En svensk studie har påvisat ett samband mellan en genvariant kallad 334 och mäns förmåga att knyta an till sin partner.

Skriv ut Tipsa Textstorlek

0 kommentarer
0 Bloggar

Externa länkar

Länk till studien

Resultaten väcker naturligtvis väldigt rabalder. Studien, som publicerades i amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift PNAS, har citerats över hela världen.
I Sverige har var och varannan människa en åsikt.

Vissa av dessa åsikter är faktiskt helt flänga. Det är något med gener som får många människor att helt tappa omdömet. Kanske att de verkar så förrädiskt enkla att förstå, men i själva verket är så mycket mer komplicerade.
Första felet: "Nu kan otrogna män skylla på sina gener." Yttrad av diverse bloggare, ledarskribenter och en kändis i en kvällstidning.

Nej, det kan ni inte. Alla människor har ett personligt ansvar för sina handlingar - oavsett vilka gener de har. De enda som möjligen slipper är väldigt små barn och förvirrade personer med svår psykisk sjukdom.

Andra felet: "Genen avgör otrohet". Förekommer i diverse tidningsrubriker. Just ordet "avgör" kom olyckligtvis med i en av DN:s rubriker, vilket jag härmed beklagar.
Nej, genen fattar inga avgöranden. Däremot tenderar män med genvariant 334 att vara sämre på att leva i par. De var i genomsnitt trettio procent sämre om de hade genvarianten i en upplaga och 40 procent sämre om de hade dubbel upplaga.

Forskarna mätte inte otrohet. De mätte bland annat äktenskapliga kriser, hot om skilsmässa, och värden på en vedertagen psykologiska skala som kallas partner bonding scale. Där får man kryssa i hur ofta man kysser varandra och dylika frågor.

Tredje felet: "Nu kan kvinnor göra gentesta sina tilltänkta makar". Det är kanske inte helt fel tänkt, rent teoretiskt. Genföretag som riktar sig till privatpersoner har redan tentaklerna ute. I Sverige är det faktiskt fortfarande lagligt att skicka in genprover på andra personer än sig själv.

Men den unga kvinnan kommer ju inte att få ett rakt ja-eller-nej-svar. Hon får veta att mannen har en enkel eller dubbel upplaga av genvariant 334, det vill i genomsnitt, rent statistiskt, en trettioprocentig eller fyrtioprocentig ökad risk för taskig parbindningsförmåga.

Och det där har hon nog känt på sig ändå, om hon har träffat mannen under en tid, och inte är helt förblindad av förälskelse.
Men vem vet: det kanske kan bli ett marknadsföringsargument på kontaktsajter: "man, 180 centimeter lång, hetero, blond, dokumenterat utan någon 334-gen."

Forskargruppen består av idel respekterade namn från framför allt Karolinska institutet. Deras bas är det svenska tvillingregistret, som lett fram till många viktiga forskningsrön.
Resultaten är statistiskt säkerställda med god marginal. De stämmer också väl överens med djurförsök, framför allt på jämförelser mellan amerikanska monogama präriesorkar och promiskuösa ängssorkar.

Men jag vill ändå uppmana alla unga kvinnor att avvakta med att gentesta sina pojkvänner, åtminstone tills resultaten har upprepats i ännu en studie.

Många, många genstudier har fått revideras när ny forskning kommer till.