Dagen före uppskjutningen var full av aktiviteter.
Mötet med Christer som den stora höjdpunkten, trots att vi fick stå bakom ett gult rep tio meter bort. (Och när alla svenskar sjöng "Helan Går" tillsammans med Christer, lär någon amerikan ha frågat om det var Sveriges nationalsång.)
Men uppskjutningsdagen blev fylld av väntan.
Själv tvingas jag och några andra vänner vänta en dryg timme på att hämta bilen från parkeringen på Kennedy Space Centers:s besökaranläggning.
En bombhund hade hittat spår av sprängämne i en av de bussar som senare skulle föra besökarna till åskådarplatserna för uppskjutningen.
En bombpatrull tillkallas. Efter en timme kunde man konstatera att lukten av sprängämne kom från en övning med bomhundar som ägt rum i bussen tidigare.
Vi som fått förmånen att ingå i gruppen "Extended family" ska äntra våra bussar på Kiwanis Island, ett litet naturreservat med en stor parkering.
"Extended family" betyder att vi med våra stora vit och rosa knappar kan komma ut till den läktare där de sju astronauternas sammanlagt cirka trehundra närmaste ska sitta.
Alla är glada och förväntansfulla, någon anmärker på att de sex dieselbussarna får stå på tomgång i nästan en timme.
Vi spanar upp på den mörka natthimlen och spekulerar i om inte molnen lättat.
- Titta man ser stjärnorna där i en reva i molnen!, ropar någon till.
Så rullar vi iväg genom Florida-natten.
En Nasa-ingenjör är vår guide i bussen och hon svarar på frågor och berättar om det farliga moln av frätande raketavgaser som ibland driver in mot åskådarplatserna.
Molnet kan vara svårt att se när det är natt.
Därför måste vi omedelbart gå in om om vi blir tillsagda att göra det. Nedfallet kan fräta små hål på kläderna.
Det värsta hon hört talas om är att någon som fick nedfall på sig och sedan badade i en pool fick en svår allergisk reaktion. Jojo, att titta på är minsann inte helt ofarligt!
Vi anländer cirka två timmar före utsatt tid till åskådaranläggningen. Jag äter en Cuban Panini under en jättelik Saturnusraket som utgör takdekoration.
Så går vi ut till läktaren, vi har ju våra vita och rosa knappar.
En stor nedräkningsklocka som står stilla på 00.09.00 finns till vänster.
Cirka fem kilometer bort över vattnet ser vi ljusen från rymdfärjan. Det ser nästan ut som en enorm julgran. Det är svårt att inse att Christer sitter därinne nu.
Charmiga och kunniga Stephanie Wilson, hon var uppe i rymden med Discovery i juli är vår värd och hon berättar vad som händer.
Bredvid henne står en teve som försetts med stora högtalare.
Vi hör olika Nasa-ansvariga leverera statusrapporter. Alla avslutas med OK.
Utom en rapport, molnen är för långt ner och de är för tjocka. Klockan körs igång igen och stannar på fem minuter och hålls där i fyra minuter och vi hoppas.
Ett flygplan cirklar i vida svängar upp och ner genom molnen. Och vi förstår nog att molnen är för täta.
Så när beskedet kommer att tidsfönstret för uppskjutning har passerats och att klockan kommer att stå kvar på 00.05.00 så är den besvikna reaktionen knappt hörbar.
Vi lommar iväg till bussarna och får veta att nästa försök ska ske på lördag.
I bussen pratar vi om ombokning av flygbiljetter och hotellrum. Och så spekulerar vi om vädret.