Ljud som signalerar grundläggande känslor verkar vara desamma över hela världen. Läten som står för vrede, avsky och rädsla dominerar det emotionella universalspråket, men skrattet finns där också.
Vårt skratt har djupa evolutionära rötter. Även människans närmaste släktingar skrattar, har studier på orangutanger, schimpanser och gorillor visat (Current Biology den 4 juni 2009). Ljuden skiljer sig åt arterna emellan, men skrattet fyller av allt att döma samma funktion, nämligen att signalera glädje, lekfullhet samt markera att man är vänligt sinnad och totalt ofarlig, åtminstone just för stunden.
Därför är det inte särskilt förvånande att en grupp forskare, bland dem den kände amerikanske psykologen Paul Ekman, nu slår fast att mänskligt skratt förstås av personer oberoende av kulturell tillhörighet och härkomst på jordklotet. Detsamma gäller ljud som står för andra basala känslor.
Paul Ekman har tidigare studerat vilka ansiktsuttryck som är universella. Han har också kartlagt exakt vad som skiljer ett äkta leende från ett falskt, och han har studerat mimik och kroppsspråk hos människor som talar sanning respektive lögn. Nu har han och hans forskarkollegor, ledda av Disa Sauter som för närvarande är verksam vid Max Planck-institutet för psykolingvistik i Nederländerna, studerat hur individer från två vitt skilda folkgrupper uppfattar emotionella läten som inte kommer från personer inom den egna kulturen. Ingen liknande studie ska ha gjorts tidigare, skriver forskargruppen i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift Pnas.
I studien testades engelskspråkiga européer och personer från nomadfolket himba, en ursprungsbefolkning i norra Namibia som i princip inte har någon kontakt med omvärlden och som sällan träffar personer utanför den egna gruppen. Deltagarna fick en och en höra korta berättelser som beskrev en händelse, exempelvis en far som sörjde sitt döda barn. Därefter spelades ett antal läten upp – himbafolket fick exempelvis höra britter gråta, vråla, gny och vice versa – och deltagaren skulle ange vilket av ljuden som passade ihop med sinnesstämningen i berättelsen.
Resultaten visar att det som forskarna kallar för de allra mest basala känslorna – glädje, ilska, avsky, rädsla, sorg/ledsamhet och förvåning – regelmässigt tolkades korrekt över de kulturella gränserna. Deltagarna hade inte rätt i alla lägen, men de presterade bättre än om de bara hade gissat.
Intressant nog domineras det universella icke-verbala känslospråket av ljud som representerar mörka känslor, enligt studien. Flera positiva känslor gick inte alls att förmedla mellan grupperna via enbart läten. Dit hörde triumf och segerrus, lättnad och sexuell njutning. Forskarna drar slutsatsen att ljud som ska spegla dessa känslor är inlärda snarare än medfödda, och därför misstolkas de ofta av personer utanför den egna kulturella kretsen.
Men skrattet tar ingen miste på.
– Vår studie stödjer antagandet att skratt universellt kopplas samman med att bli kittlad och att skratt speglar glädjen i den fysiska leken, säger Disa Sauter.