Vi glömmer lätt att vår planet i dag är en tämligen lugn plats. Längs de förkastningszoner där kontinentalplattorna möts ligger visserligen kedjor av vulkaner som från och till vaknar till liv, ibland med svåra konsekvenser för de människor som bor där.
I augusti 1883 omkom nära 40.000 personer när Krakatau utanför Javas västspets exploderade i ett massivt utbrott.
Vid utbrottet slungades över 20 kubikkilometer vulkanaska ut i atmosfären, och eruptionen hördes på 500 mils avstånd.
Sådana kataklysmer har kapaciteten att marginellt påverka jordens klimat för en tid framöver.
Men vulkanerna kan åstadkomma mycket värre förödelse än så. Faktum är att de vid upprepade tillfällen haft rollen av livets bödlar på jorden.
Vid fem tillfällen under de senaste 500 årmiljonerna har livet på jorden drabbats av massutdöenden då minst 70 procent av alla växt- och djurarter försvunnit, och åtminstone tre av dessa sammanfaller med perioder av gigantiska och långvariga vulkanutbrott.
Det är lite paradoxalt att de flesta människor känner till att det sannolikt var en främmande himlakropp som orsakade katastrofen för 65 miljoner år sedan då dinosaurierna utplånades – medan nästan bara specialister känner till att det allra största massutdöendet, i slutet av permperioden för 251 miljoner år sedan, sannolikt var ett resultat av vulkanisk aktivitet.
Det som hände den gången kan vi i dag inte föreställa oss. I det som nu är västra Sibirien öppnade sig väldiga sprickor och från jordens inre vällde fantastiska mängder glödande lava ut över landskapet. Utbrotten fortsatte kontinuerligt under långa tidsrymder, minst 200.000 år, och lavan täckte till slut två miljoner kvadratkilometer – fem gånger Sveriges yta.
Spåren är ännu påtagliga. Basaltisk lava täcker fortfarande väldiga områden i nordvästra Sibirien och formationen kallas allmänt för Sibirientrapporna (Siberian traps). Namnet härrör från lavans tendens att bilda terrasser, eller trappor.
Enorma stoftmoln blockerade delvis solljuset på hela planeten, vilket omöjliggjorde växternas fotosyntes på land och algernas i havet. Stoftet orsakade också kraftig försurning av vattendragen.
Oerhörda mängder koldioxid letade sig upp i atmosfären och gav med tiden upphov till förödande, konstanta värmeböljor. Hela näringskedjor kollapsade. I havet dog 96 procent av alla arter ut. Vare sig förr eller senare har livet på jorden varit så nära total utplåning.
Utbrottet i sig var dock långt ifrån det största. När de nordamerikanska och afrikanska plattorna separerade och Atlanten började bildas för 201 miljoner år sedan uppstod en serie sprickor i jordskorpan som utlöste ett lavaflöde bortom alla fantasier.
När eruptionerna ebbade ut efter 600.000 år täckte lavan nio miljoner kvadratkilometer, lika med USA:s nuvarande yta.
En ny studie, publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences, visar att detta var huvudorsaken till det massutdöende som drabbade livet i slutet av triasperioden. En lång rad livsformer dog ut – men dinosaurierna överlevde, och kunde ta över rollen som jordens dominanter under de efterföljande 135 miljoner åren.
Fast intressant nog sammanfaller även deras utdöende med en liknande episod av massiv vulkanism.
Stora delar av västra Indien täcks i dag av ett basaltlager som kallas Deccantrapporna. Lagret sträckte sig ursprungligen över 1,5 miljoner kvadratkilometer och nya rön antyder att 80 procent av all denna lava vällde fram inom loppet av bara 30.000 år, precis vid den tidpunkt då dinosaurierna försvann. Möjligen var deras ekosystem redan kraftigt försvagat när den främmande himlakroppen slog ned på jorden.