Angeles Bermudez Svankvist har varit chef i drygt tio år, de senaste tre som vd för Folktandvården. När hon tillträdde gick det landstingsägda bolaget med 90 miljoner kronor i förlust, på en omsättning på runt 1,2 miljarder. Ett antal åtgärder senare blir siffran på sista raden i år cirka 55 miljoner kronor plus.
Men det är inte enbart för kraftiga resultatförbättringar som hon har uppmärksammats (det är inte första gången hon vänder en verksamhet) utan för sitt ledarskap och mångfaldsarbete. Som chef för kliniken i Björkhagen anställde hon ett arbetslag med femton nationaliteter som talade sjutton språk. De var de som nominerade henne till titeln "Årets chef" år 1999.
Angeles Bermudez Svankvist märks. Hon säger "hej!" med stark röst trots sviter efter en seg influensa, ler och tar i fast hand. När vi passerar sticker hon åt sina medarbetare ett par ord, "allt okej?", "snart får vi ledigt!"
Angeles Bermudez Svankvist är uppvuxen på Mallorca och i Alby. Hennes far var spansk flamencodansör, modern postkassörska från Stockholm. Hon har två bröder som båda bor i Stockholm.
Hon kom hit som sextonåring för att gå i gymnasiet. Tandläkare blev hon för att rädda världen och hjälpa fattiga barn i Afrika, något hon hört talas om som liten. Exakt så blev det väl inte, men hon älskar tandläkeriet.
- Det är ett konstnärligt yrke. Man kan göra människor väldigt lyckliga genom att lindra smärta. Och man träffar folk hela tiden. Jag är nyfiken, och nyfikenhet bottnar i att man tycker om människor. När man blir kär i någon blir man också väldigt nyfiken på den personen.
Fast som chef handlar mycket om att fatta och förankra obehagliga beslut, säger hon. I den andra vågskålen ligger makten och möjligheten att påverka. Hon har blivit framputtad av "medelålders män med kulmage och makt" och var bara trettio år när hon blev chef första gången.
- Förr blev den mest yrkesskickliga tandläkaren chef, men det är inget som säger att den personen har goda ledaregenskaper. När jag kom till Björkhagen fanns det tandläkare där som hade arbetat i över tjugo år - och så kom lilla snorpan och vad kunde hon?! Men deras skepticism gällde min yrkesprofessionalitet, och de var ju mycket mer erfarna än jag, inte min personlighet eller min förmåga att leda.
Hon blir yvig när hon talar om att kunna se möjligheter - det är ett privilegium! - och armarna viftar. Blicken blir lugnare och mer tankfull när det handlar om det tunga. Den dag hon inte känner smärta vid neddragningar, uppsägningar och kriser är hon på fel plats, menar hon.
- Men livet är ganska häftigt (hon ser sig om, och ut genom fönstret och det extremt gråmulna) - jag menar, även om det är skitväder är det ganska vackert med de mörkbruna träden där. Om man har den grundinställningen ... då är det bara en sak som kan göra livet pyrt, och det är att det händer ens barn något.
Hemifrån fick hon uppmuntran, trygghet och stöd. Hon fick vara barn länge och i den svenska skolan på Mallorca hade hon klasskompisar med helt olika bakgrund. Hon lärde sig anpassa sig och visa respekt för alla.
Hon är strateg och planerar allt, till och med barnafödandet. Hon ville ha ett barn av varje sort (det fick hon), och det sista ville hon helst föda i april för att ha sommaren framför sig (det gjorde hon). Ledig var hon däremot inte.
- Jag var borta i tre veckor efter snittet, men ringde jobbet och sa "jag har så tråkigt, här är bara mjölk och blöjor!" Jag fick ekonomiska rapporter insmugglade till mig på sjukhuset. Jag bredde ut dem bredvid mig på sängen, och tryckte på knappen när bebisen gnydde.
Barnmorskan kom, jag sa "hon låter!" och barnmorskan svarade "hon kanske låter fär att hon vill att hennes mamma ska ta upp henne. Du har faktiskt fått ett barn". Jag tänkte gud, ja just det! Rafs rafs (undan med pappren), jag har ju fått barn!
Så snart såret läkt var hon tillbaka på kliniken, åtminstone varannan dag. Sommaren var ändå av den regniga sorten. Dottern fick följa med.
- Jag vill så mycket. Jag vill ha allt! Jag vill ha kakan, äta upp hela och ha den ändå. Varför ska jag välja bort? Jag ville inte svika mina anställda, jag ville visa att mitt sätt att tänka om ledarskap var det rätta.
Fast ingen hade väl tyckt att det var konstigt om du hade varit föräldraledig?
- Mja ... jo ... nej ...
Hon ser tveksam ut. Det hade i alla fall varit väldigt olikt henne att vara borta.
- Det är jag som bestämmer gränsen för min kapacitet. Ingen annan, säger hon sedan bestämt, men tillägger:
- Jag vet att det är lätt för mig att säga så eftersom jag har fått friska barn, barn som har ätit bra.
I dag är Marta sex år, Einar tretton. Det är för att få mer tid för dem genom att slippa pendla som familjen har sålt huset i Botkyrka efter 23 år där, och flyttat till centrala stan. Det är mer än en geografisk resa.
Tandhälsa har alltmer kommit att avspegla sociala skillnader, i synnerhet hos barn, och Angeles Bermudez Svankvist är allvarlig när hon talar om välfärdsfrågor.
- Vi har misslyckats med vårt uppdrag. Vi har startat ett preventionsprogram om att man ska borsta tänderna två gånger om dagen med fluortandkräm. Man vet att det ger störst effekt. Men tandhälsan är inte isolerad, den är en del av välfärden. Människor som saknar bostad, saknar jobb, därför inte får dagisplats och därför inte kommer in på arbetsmarknaden, och därför inte lär sig språket - hur kan vi tro att dessa människor ska borsta tänderna?
Man kallar det "anhopning av avsaknad av välfärdsfaktorer" och däri ligger också tandhälsan. Och när barn ser att deras föräldrar inte går någonstans för att de inte är behövda ... Det handlar om utanförskap. Vi kan fullgöra vårt uppdrag inom tandhälsan genom att finnas där barnen finns. Vi måste ut i skolorna med mobila utrustningar, särskilt i vissa områden.
Även om "fredagkvällarna med familjen är jätteviktiga" finns arbetet alltid närvarande i huvudet.
- Det har tre delar: jobb, arbete och kall. Jobbet är dit man går på morgonen, där man står vid ett löpande band och sedan går hem. Arbetet är ett ständigt intellektuellt utbyte av ett jobb som engagerar. Kallet är viljan att förändra världen, att brinna för något, att göra något för sin egen skull (hon slår en knuten hand mot hjärtat). Och för att det är nyttigt, eftersom vi har jantelagen i oss. Jag ställer verkligt höga krav, för jag tror att om jag klarar något så gör alla andra det också. Men man får se till att man inte kvävs.
Hon mildrar genast vad hon just sagt: det är förstås lätt att säga, men man kan sträva efter känslan av att vara herre över sitt eget liv. Och hon har börjat lära sig att alla människor faktiskt inte pallar hennes tempo, för att de inte kan, inte vill eller inte orkar.
Chefsskap för henne handlar om respekt, om att lyssna och att delegera. Det handlar om att ha roligt, och om bekräftelse. När jag frågar om det inte är ensamt på toppen protesterar hon igen, och berättar om att hon beklagat sig inför en medarbetare över barnens skolor och alla andra val hon måste göra nu efter flytten.
Någon dag senare kom medarbetaren med en bunt papper om skolor i Vasastan som han hittat på nätet. Han tänkte att hans chef behövde dem.
Det blev hon glad för.