Visionären Obama tackade folket

Den fylliga svarta kvinnan i grön träningsdress försöker överrösta jublet och den öronbedövande högtalarmusiken som kör låten som måste vara den ultimata kampanjlåten 2008, eftersom både republikaner och demokrater har den som favorit: countryduon Brooks & Dunns "Only in America".

- Vad ska jag säga, vad ska jag säga? Ett historiskt ögonblick för Amerika!

De patriotiska tongångarna följs av lite äkta Chicagoblues, Buddy Guy med "Sweet home Chicago", och Jackie Wilsons soulklassiker "Higher and higher".

Framför oss viftar en skog med händer med stjärnbanersvimplar, enstaka Obamaplakat från valkampanjen syns också.

Äntligen står Barack Obama på scenen i Grant Park. Jag har knuffat mig in i parkens bortersta ända och ser hans uppenbarelse dels som en prick i fjärran, dels på storbildsskärmen alldeles framför mig. Obama är formellt klädd i mörk kostym, vit skjorta och röd slips och har döttrarna Malia och Sasha samt hustrun Michelle i sällskap på scenen. Hans kroppsbyggnad är lika senig och reslig som alltid, men det syns att två års oavbrutet kampanjande tagit ut sin rätt: hans svarta snagg har fått grå fläckar. Och han är svettblank i pannan - men vem skulle inte vara det i ett sådant här ögonblick.

Sakpolitikern Obama får denna kväll ge vika för visionären och ordmålaren, han som bara genom sin röst i mikrofonen kan få hundratusentals, ja miljontals, att lyssna. Det har naturligtvis med budskapet att göra men också med den skickliga fraseringen, med den känsliga timbren i rösten. Han börjar med att tacka sin hustru Michelle - "familjens klippa, min bästa vän sedan sexton år och mitt livs kärlek" och sina barn, som "han älskar mer än de kan förstå" och som nu ska få den utlovade hundvalpen, lovade pappa från talarstolen.

Den hundratusenhövdade parken är stundom knäpptyst när Barack Obama talar om de uppoffringar som kommer att krävas, att han inte alltid kommer att vara överens med sina supportrar, men att han alltid kommer att lyssna på dem - "speciellt när vi inte är överens". Den 47-årige nyblivne presidenten talar om att "förändringen kommit till Amerika", men att vägen framåt kommer att vara lång, och svår. Han prisar sin rival John McCain.

Och han talar om 106-åriga Ann Nixon Cooper som röstade i Atlanta och den livshistoria hon upplevt: född strax efter slaveriet, innan flyget uppfanns, varit med om den första mannen på månen, slutet på rassegregationen, Berlinmurens fall.

- Vilken förändring vill jag att mina döttrar ska se under sin livstid om de är lyckosamma nog att leva lika länge som Ann Nixon Cooper, frågade sig den nye presidenten.

Talet slutade med kampanjens credo: "Yes, we can". Men den här gången stämde många av åhörarna upp med ett nytt slagord: "Yes, we did!" - ja, vi gjorde det.

Efter talet var det förstås jubel, glädje, larm, stoj, sång och glädjegråt, men också nykter eftertanke.

- Det är en dag i morgon också. Men vilken dag det här har varit, sade Letitia Trost som vallade sina två små flickor norrut på Michigan Avenue. Familjen skulle hem till förorten. De är barbenta, men novembernatten är ju å andra sidan ovanligt mild här i "The Windy City".

- Hoppas att tågen fortfarande går, bara, sade Letitia.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut