"Åtta av tio svenskar anser att invandrare diskrimineras"

Förbättras integrationen av förändrade principer eller av ökad handlingskraft? I den senaste tidens debatt sägs att integrationspolitiken skapar ett "vi och dom". Den anses sikta på invandrare i stället för på majoritetens handlande. Tongångarna presenteras som nya, men mycket av detta har hörts sedan åtskilliga år tillbaka.

För åtta år sedan beslutade riksdagen om en ny integrationspolitik. I regeringsförslaget riktade dåvarande integrationsminister Leif Blomberg hård kritik mot den tidigare invandrarpolitiken: "Genom att politiken i så stor utsträckning kommit att rikta sig till invandrare som grupp och därmed satt invandrarskapet och den invandrades kulturella och etniska bakgrund i centrum, har den & bidragit till att invandrarskap förknippats med 'annorlundaskap'. Invandrarpolitiken, tillsammans med den särskilda administration som byggts upp för att genomföra den, har därigenom kommit att på ett olyckligt sätt förstärka en uppdelning av befolkningen i ett 'vi' och ett 'dom' och därigenom medverkat till uppkomsten av det utanförskap som många invandrare och deras barn upplever i det svenska samhället."

Den nya politiken skulle koncentrera sig på majoritetssamhället och genomsyra helheten: "Integrationspolitiken bör tydligt inriktas på förhållanden och mekanismer i hela samhället och inte som den nuvarande invandrarpolitiken primärt vara inriktad på invandrare och samhällets relationer till dem."

Det kraftiga avståndstagandet från gårdagens politik 1997 följde ett välbekant mönster. Detsamma skedde när ny politik på området skulle etableras och legitimeras 1968 och 1975. Forskaren Carl Dahlströms har i sin avhandling "Nästan välkomna - invandrarpolitikens retorik och praktik" beskrivit hur denna process gått till. Det börjar med att några tongivande debattörer och forskare offentligt kritiserar utgångspunkterna i gällande politik. En mindre grupp politiker instämmer med krav på en "ny" politik. Kritiken blir att utredningar tillsätts. Till slut ansluter ministern med att kraftfullt tala om ett skifte för att stärka legitimiteten för politiken.

När politiken principiellt har legitimitet är uppgiften att etablera program och praktik. Så långt kommer man sällan. Dahlström hävdar att få nya konkreta program har följt på förändringen av principerna. I stället har det blivit en ny omgång kritik av de politiska principerna.

På många sätt upprepas nu det välkända mönstret i den aktuella debatten om diskriminering. Mycket av det som var motivet för den nya integrationspolitiken, vänds nu mot denna politik.

För att föra genomförandet av politiken framåt har Integrationsverket sedan några år beskrivit integrationens utveckling i samhället genom Rapport Integration. Där visas hur det är hinder med rötter i samhället som helhet, som ligger bakom integrationsproblemen. Hindren för integration på arbetsmarknaden beror inte i första hand på brister hos dem som invandrat, det vill säga i "utbudet", utan i brister på "efterfrågan", vilket leder till utanförskap och diskriminering. På dessa viktiga punkter stöds Integrationsverkets bild av de diskrimineringsutredningar som presenterats på senare tid.

Kunskaperna behöver öka när det gäller att fastställa hur utbredd diskrimineringen är, vilka mekanismer som ligger bakom och utvärdera åtgärder som är verkningsfulla. Därför är utredningarnas bidrag verkligen välkomna! Men på några punkter riskerar utredningarna slå in öppna dörrar och hamna fel.

För det första: I Sverige finns redan sedan några år tillbaka en växande medvetenhet om de problem som utanförskap och diskriminering utgör. Självklart avser arbetsgivare inte att diskriminera, och samtidigt upplever många att de faktiskt är diskriminerade. Behovet att öka förståelsen gör det självklart att i dag diskutera diskriminering som ett stort samhällsproblem i forskarrapporter, i program från samtliga riksdagspartier, hos fackliga organisationer och myndigheter.

Medvetenheten ökar också hos allmänheten. De som anser att diskriminering förekommer blir fler, medan de som anser motsatsen blir färre. Tendensen är tydlig i de upprepade opinionsundersökningar som Integrationsverket har gjort alltsedan 1999 och där vi i dag presenterar nya siffror ur en kommande rapport.
Medvetenheten har ökat hos alla, men allra mest hos dem som entydigt menar att diskriminering förekommer. Utvecklingen har varit markant. Fram till 2002 låg andelen fast. Men i den senaste mätningen instämmer 43 procent "helt och hållet" att diskriminering förekommer, jämfört med cirka 25 procent 1999 och 2002. En lika hög andel svarar "stämmer ganska bra" på påståendet om diskriminering förekommer. Sammantaget är således drygt åtta av tio medvetna om förekomsten av diskriminering. Andelen som tillbakavisar förekomsten av diskrimineringen har sjunkit med åtta procentenheter sedan mätningen 2002, från 18 till tio procent.

Hög medvetenhet leder till förväntan på insatser. Åtta av tio anser att myndigheter bör arbeta mer aktivt för att motverka diskriminering av personer med utländsk bakgrund. Ytterst få, en av tio, tycker att det är acceptabelt att arbetsgivare avvisar arbetssökande utan att bedöma deras kvalifikationer.

För det andra: I debatten riktar diskrimineringsutredarna allt oftare kritik mot inriktningen på arbete, det vill säga arbetslinjen. För alla som står utanför arbetsmarknaden eller bara har tillfälligt jobb måste det kännas som helt verklighetsfrämmande

Verkligheten är att fyra av tio invånare som invandrat till Sverige är utan sysselsättning. Invandrade som nått den svenska arbetsmarknaden fungerar i hög grad som arbetskraftsreserv, in i högkonjunktur och ut i lågkonjunktur. Oavsett konjunktur kommer invandrade framför allt till vissa branscher, till exempel industrin och vårdyrken, och till lågbetalda arbeten. Få når sysselsättning som motsvarar den egna kompetensnivån.

Arbetslöshet eller okvalificerat arbete leder till beroende av bidrag eller låg inkomst. Studier i den kommunala vuxenutbildningen blir för många ett alternativ, men ofta utan framtidsplaner. Osäker livssituation, låg inkomst och brist på arbetets sociala sammanhang, påverkar i sin tur var man bor, barnens skolgång, hälsa, möjligheter till meningsfull fritid, etcetera.

Arbete är helt enkelt verktyget för människor att ta makten över sina egna liv. När människor får möjlighet att påverka sina egna liv förändras samhällets maktförhållanden. Därför har kampen mot arbetslöshet länge varit en del av kampen mot sociala orättvisor och för att hindra utbredningen av ett etniskt diskriminerande klassamhälle. Viktigast är också i fortsättningen att öppna vägar in på arbetsmarknaden och möjlighet att avancera till rätt kompetensnivå!

För det tredje: Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter är redan utgångspunkten för den gällande integrationspolitiken. Att förebygga och motverka diskriminering är huvudpunkter och präglar regeringens uppdrag både till Integrationsverket och till DO. I en av utredningarna presenteras en rad åtgärdsförslag där regering och myndigheter redan satt i gång arbetet.

I Kanada och USA, som nu lyfts fram som förebilder, drivs en bred politik med många delar, som gäller långt mer än diskriminering. Flyktingdriven invandring kompletteras med stor arbetskraftsinvandring, mottagandet bygger på starka incitament för organisationer och den enskilde att som nyanländ snabbt komma i arbete, invandring och integration anses också gälla näringspolitik och företagande. Kort sagt: Arbetet mot diskriminering är en hörnsten i politiken, men inte hela bygget.

Med stöd av sin juridiska tradition har man i anglosaxiska länder däremot mer kraftfulla verktyg för arbetet mot diskriminering. Utmaningen i Sverige är att utifrån vår tradition bygga lika starka verktyg. Ett stärkt skydd mot diskriminering och en rättsordning som angriper strukturell diskriminering byggd på svensk tradition, innefattar till exempel också samförstånd, partsförhållanden och kollektivavtal.

Hur samhällsbygget ska utformas för att invånare verkligen ska ha lika möjligheter är till sist en politisk fråga. Vi som med kunskap ska ge underlag för byggritningen har uppgiften att verkligen träffsäkert peka på de trösklar som måste sänkas eller de väggar som måste flyttas eller kanske tas bort. Däremot finns ingen grund att påstå att hela bygget måste rivas. Förändringskraften går förlorad om den satsas på att slå in redan vidöppna dörrar.

Andreas Carlgren
Generaldirektör för Invandrarverket

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut