"Avskaffa upphovsrättslagen och lev upp till vallöftet"

Enligt ett yttrande från EU:s generaladvokat är internetleverantörer inte skyldiga att röja sina kunders identitet, om inte det egna landets lagar kräver detta. Beskedet vänder upp och ned på det svenska utredningsförslaget om att låta upphovsrättsinnehavare begära ut namn på fildelare, ett förslag som enligt regeringen har som syfte att anpassa svensk rätt till EU-rätt. Utan krav från EU måste vi själva ta ställning till om vi verkligen vill starta ett krig mot fildelarna.

Sommaren 2006, tre månader före valet, sa min partiordförande Fredrik Reinfeldt i en tv-intervju att vi måste visa att vi lever med vår tid. Att jaga en hel ungdomsgeneration var inte syftet med nedladdningsförbudet, och inget som vi vill använda rättsväsendets resurser till.

Nu när han sitter vid makten kan han inte rimligen stifta en lag som hjälper skivbolagen att dra var och varannan tonåring inför rätta, ibland för att ha laddat hem någon enstaka mp3-fil. I stället borde regeringen göra det motsatta och avskaffa dagens upphovsrätt. Därmed avkriminaliserar vi kopiering för privat bruk.

Dagens upphovsrätt har blivit frånsprungen av den tekniska utvecklingen. Cd-skivor och dvd-filmer som säljs i butiker eller skickas med posten är på väg att fasas ut av moderna fildelningstekniker. Skivbranschens borttynande är därför ett faktum som varken kan eller bör förhindras. Att med rättsliga insatser försöka stoppa fildelningen för att rädda skivbranschen är som att försöka förbjuda bilar för att öka försäljningen av hästkärror.

Syftet med att reglera rättigheter i lag är att skapa stabila spelregler på marknaden - regler som stämmer överens med det allmänna rättsmedvetandet. Det gör inte den nuvarande upphovsrätten. Förslaget om att ge skivbranschen tillgång till fildelarnas personuppgifter är i Sverige en främmande tanke. Enligt en undersökning från SOM-institutet är det bara 25 procent av svenska folket som anser att upphovsrätten, så som den är utformad, bör bestå. Samtidigt vill 44 procent tillåta all fildelning. Bland de yngsta - de som har växt upp med nedladdning av musik och film som en självklar del av vardagen - är det näst intill ingen som försvarar förbudet mot fildelning. Lagskärpningen år 2005 tycks inte heller ha gjort medborgarna mer negativa till fildelningen.

Mest positiva till att tillåta all fildelning är unga kvinnor. Det finns ingen tydlig höger-vänterdimension i frågan. Bland dem som står till höger och bland dem som står till vänster finns det en tydlig övervikt för att tillåta all fildelning. Ungefär en tredjedel av svenskarna har själv laddat hem musik någon gång under det senaste året. Av dem som är under tjugo år är det tre fjärdedelar.

Medan skivbranschens företrädare högljutt beklagar sig över förlorade intäkter är det mängder av nya artister som tack vare fildelningen får en snabb och gratis distributionskanal. Inkomster kan de få på andra sätt än genom att sälja skivor. En studie gjord vid Princeton University har visat att världens 35 mest välbetalda artister i snitt tjänar 7,5 gånger mer på sina turnéer än på sin skivförsäljning. Av de 35 artisterna var det bara fyra vars skivförsäljning gav mer än turnéerna. Någon risk för att mp3-filerna svälter ut musikskaparna finns alltså inte.

En vanlig missuppfattning är att upphovsrätt är detsamma som konventionell äganderätt, och att nedladdning därmed är stöld. Så är det inte. Ekonomen och Nobelpristagaren FA Hayek har förklarat skillnaden mellan konventionell äganderätt och upphovsrätt. Medan tillgången på materiella resurser till sin natur är begränsad är tillgången till immateriella verk obegränsad, såvida politiker inte lagstiftar fram en begränsning genom kopieringsförbud. Enligt Hayek har erfarenheten inte visat att sådana begränsningar medför ökad innovation. En senare Nobelpristagare, Milton Friedman, beskriver upphovsrätten som ett monopol som minskar utbudet till en nivå under den optimala. Upphovsrätten och de förbud som följer därav bör enligt Friedman främst beskrivas som en inskränkning av yttrandefriheten.

Äganderätten är en sedvana som hjälper oss att avgöra vem som har rätt till resurser när utbudet är begränsat. Upphovsrätten påminner om äganderätten såtillvida att den tillfaller skaparen av ett verk, men där slutar likheterna. En digital fil kan, till skillnad från fysiska föremål, kopieras oändligt många gånger utan att någon blir fråntagen sin egendom. Rätten som står på spel är alltså inte äganderätten utan ensamrätten att styra hur ett digitaliserat verk får användas.

Upphovsrätten är inte bara skild från äganderätten. Många marknadsliberaler har påtalat att det finns en konflikt mellan de två rättigheterna. När en kläddesigner får ensamrätten till en ny design förbjuds andra att med sitt eget tyg och sina egna verktyg skapa ett likadant plagg. Ibland tar sig upphovsrätten rent bisarra uttryck, som när amerikanen John Cage hävdar ensamrätten till kompositionen "4 minuters och 33 sekunders tystnad". Ett rimligare alternativ är att den som offentligt säljer en produkt får acceptera att andra använder sin frihet och sin äganderätt till att skapa kopior för eget bruk. Det är inte heller ekonomiskt motiverat med ett monopol som syftar till att ge upphovsmannen rätt att tjäna pengar på sin verksamhet. I andra sammanhang kräver vi att företagare har en affärsmodell som fungerar utan monopollagstiftning. Varför skulle inte det gälla artister?

Motsvarigheter till att ladda hem musik på internet har funnits länge. För tjugo år sedan kopierade var och varannan person kassettband. Ibland för att ha en säkerhetskopia på den inköpta musiken, och ibland var det kompisar som kopierade varandras musik. Många hade en dubbeldäckare hemma, vars enda egentliga syfte var att underlätta kopiering. Det var aldrig tal om att göra husrannsakan för att sätta dit kopierande tonåringar. Tvärtom har det under lång tid funnits en acceptans i Sverige för att kopiera musik för icke-kommersiellt bruk. I den mån det har varit förbjudet i lag har lagstiftningen uppfattats på samma sätt som lagen mot att gå mot röd gubbe.

Att fildela är som att kopiera ett kassettband, men nu kan människor som vill byta musik hitta varandra på internet. Eftersom musiken lagras digitalt är kopian inte längre av lägre kvalitet än originalet. Det som är nytt är alltså inte att människor delar musik, och inte heller att det sker i stor skala. Det som är nytt är den aggressivitet som skivbranschen visar gentemot sina egna kunder. Idén att jaga tonåringar som har kopierat några enstaka låtar har tidigare varit främmande liksom idén att försöka stänga sökmotorer som The Pirate Bay, vars servrar beslagtogs i en uppmärksammad polisrazzia förra våren.

Motsvarigheten till Pirate Bay-razzian hade för tjugo år sedan varit att storma Sonys fabriker, konfiskera alla dubbelkassettbandspelare och stänga ned huvudkontoret. Precis som The Pirate Bay tillhandahöll Sony, och många andra stora elektronikföretag, ett verktyg för kopiering utan att själva kopiera eller inneha kopior av upphovsrättsskyddat material. I det så kallade Betamax-fallet uttalade den amerikanska Högsta domstolen att Sony inte kunde hållas ansvarigt för brott mot upphovsrätten. Varför polisen aldrig stormade Sonys fabriker är lätt att förstå, och lika lätt är det att förstå varför The Pirate Bay får just denna behandling. Några teknikintresserade ungdomar i en källare - utan pengar, utan jurister och utan pr-konsulter - är en mer tacksam måltavla än ett multinationellt bolag.

Karl Sigfrid

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut