"Carl Bildt sysslar med ren könsdiskriminering"

Organisationen Kvinna till kvinna har genom sin generalsekreterare Lena Ag redovisat att den svenske utrikesministern Carl Bildt fullständigt struntar i resolution 1 325 och den verklighet som resolutionen utgår från (DN Debatt 24/5). I Bildts tal, pressmeddelanden och blogg finns inga kvinnor. När Bildt reser till vissa konfliktregioner träffar han inga representanter för kvinnoorganisationer utan endast företrädare för den manliga makteliten.

Lena Ag visar på ett glasklart sätt att Sveriges utrikesminister genom sitt förhållningssätt saknar avgörande kunskaper om den verklighet som han har till uppgift att påverka. Det gör honom olämplig att representera Sverige i freds- och återuppbyggnadsprocessen.

I artiklar och på konferenser har jag många gånger uttalat att jämställdhet är den viktigaste politiska frågan av alla. Det får ofta många att höja på ögonbrynen. Freden, bekämpande av fattigdomen och klimatförstöringen måste väl ändå vara viktigare frågor för mänskligheten, är vanliga invändningar. Men poängen är att ett genomförande i praktiken av det jämställdhetspolitiska mål som riksdagen antog våren 2006 påverkar alla andra politikområden. Målet lyder: "Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv."

Att kvinnor självklart ska delta på alla nivåer i konflikthantering, fredsförhandlingar och i fredsbyggande arbeten i postkonfliktområden är utgångspunkten för FN:s säkerhetsråds resolution 1 325 från år 2000. Egentligen är det nedslående att det krävs en resolution för att säkerställa det självklara. Dessvärre finns det gott om andra exempel på samma sak. Under FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 ansågs det oerhört viktigt att i slutdokumentet få med en skrivning om att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Det systematiska uteslutandet av kvinnor vid fredssamtal aktualiseras i dagarna under den pågående Irakkonferensen.

Bildts diskriminerande förhållningssätt till kvinnor återfaller på regeringen, särskilt jämställdhetsministern och statsministern.

En av jämställdhetsministerns viktigaste uppgifter är att driva på så att alla sakministrar införlivar ett jämställdhetsperspektiv inom sina respektive ansvarsområden.

Nyamko Sabuni har härigenom ett ansvar för att hennes kollega på UD inom ramen för sitt uppdrag åtminstone når upp till en miniminivå när det gäller att tillförsäkra kvinnor makt att forma samhället och sina egna liv. Bildts agerande bekräftar behovet av resolution 1 325. Att resolutionen är folkrättsligt bindande gör inte saken bättre.

Statsministern har vid olika tillfällen gjort uttalanden som visar att han inte tillmäter jämställdhetsfrågan någon större betydelse. Inför regeringsbildningen 2006 uttalade Fredrik Reinfeldt att en jämn fördelning av kvinnor och män i regeringen inte var av avgörande betydelse utan att det var kompetens som gällde. Ett klassiskt manligt förhållningssätt som också ledde till en manlig majoritet. Budskapet är att det inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor för att besätta hälften av statsrådsposterna.

Nyligen har Reinfeldt förklarat att han inte tycker att det är särskilt bekymmersamt att allt fler statliga utredningar struntar i att införliva ett jämställdhetsperspektiv i utredningsarbetet.

Det är en självklarhet att statsministerns ointresse för jämställdhet mellan kvinnor och män påverkar hela regeringens arbete inom detta område. Inom alla organisationer måste högsta ledningen vara otvetydigt engagerad och pådrivande om jämställdhetsarbetet ska kunna bedrivas effektivt. Det är en väl etablerad erfarenhet och den gäller även regeringschefen.

Den undersökning som Kvinna till kvinna genomfört avslöjar en verklig politisk skandal.

Utomlands ses Sverige som en förebild när det gäller jämställdhetsarbetet, inte minst på det politiska fältet. Inom utrikespolitiken och inte minst i samband med insatser i konfliktområden har den svenska utrikesministern stora möjligheter att bidra till att kvinnor, som ju alltid är särskilt utsatta under väpnade konflikter, får ett inflytande i försöken att skapa hållbar fred.

När Bildt tvärtom utesluter kvinnor, både fysiskt och i retoriken, är det inget annat än könsdiskriminering. Diskriminering är per definition en kränkning av mänskliga rättigheter.

Vi har alltså en utrikesminister som kränker mänskliga rättigheter, en jämställdhetsminister som inte har några invändningar och en statsminister som inte bryr sig.
claes borgström

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut