>> Riksdagsvalet 2006

I dag stängs Barsebäck 2 som ett resultat av den energipolitiska överenskommelsen mellan centerpartiet, socialdemokraterna och vänsterpartiet. För oss som länge arbetat för att fasa ut den svenska kärnkraften till förmån för uthålliga energikällor är det naturligtvis en framgång, inte minst därför att Barsebäck varit det sämst placerade kärnkraftverket i vårt land.

Samtidigt sätter stängningen naturligtvis fingret på ett problem inom Allians för Sverige; vi har olika syn på den framtida energipolitiken.

Nu ska skillnaderna dock inte överdrivas. Centerpartiet har för länge sedan släppt årtalsexercisen och eftersträvat en överenskommelse med industrin om både avveckling och utveckling av nya alternativ. Andra partier accepterar att kärnkraften är på väg ut, då det inte kommer att byggas nya reaktorer. Alltjämt så kan det naturligtvis innebära ett bekymmer för en ny regering, men det är ett bekymmer som går att hantera.

Den som följt centerpartiets interna diskussion i frågan, har sett hur pass stora steg vi har tagit för att kunna åstadkomma en bred överenskommelse som ger långsiktiga spelregler samt garanterar en trygg och uthållig energiförsörjning för hushåll och företag.

Det torde vara uppenbart att vi inte har för avsikt att göra kärnkraften till en fråga som hindrar en ny regering. Vi förutsätter att också andra partier är beredda att visa samma ansvarstagande.

Allians för Sverige står och faller inte med kärnkraftsfrågan. Det gör vi emellertid med andra frågor. Regeringsförmågan avgörs av i stor utsträckning av förmågan att bedriva utrikespolitik och ekonomisk politik. Ingen av frågorna kan gömmas undan i en ny regering under lång tid. Båda kommer att behöva hanteras, både på lång sikt och i det dagliga arbetet.

Inför valet kommer alltså Alliansen att bedömas med kritiska ögon som granskar vår förmåga att samlas kring en ansvarsfull utrikespolitik och en fungerande ekonomisk politik.

I båda dessa frågor finns samförstånd kring inriktningen, men det måste till mycket mer. Det är inte heller så att vi kan vänta med att ena oss kring förslagen till augusti 2006. Har vi inte lyckats dessförinnan, kommer tiden att vara mycket kort att förklara för svenska folket vad vi vill åstadkomma.

Efter att Frankrike sagt nej till EU:s konstitutionella fördrag lär det hamna i knäet både på den nuvarande och den kommande regeringen att hantera EU:s framtidsfrågor ännu en gång. Det är en stor och angelägen uppgift för alla regeringar, oavsett färg, att bredda EU-debatten och öka förankringen i den nationella politiken.

En mer offensiv Europapolitik bör ha som utgångspunkt att EU behöver bli både smalare och vassare. Till detta kommer den förändrade säkerhetspolitiska bilden, som innebär att vi måste kunna visa både kontinuitet och förnyelse i den svenska säkerhetspolitiken. Vår roll i EU och det säkerhetspolitiska samarbetet kommer båda att vara viktiga frågor som ställer stora krav på en regerings inre sammanhållning.

På hemmaplan kan vi redan nu se konturerna till valdebatten om den ekonomiska politiken. Det är en svaghet för Alliansen att ge olika besked både om skatter och om socialförsäkringar. I längden räcker det inte med att tillbakavisa socialdemokraternas grova beskyllningar och rena osanningar. Vi måste också gemensamt kunna tala om vad det faktiskt är vi vill åstadkomma.

Även om det finns en principiell samsyn kring hur politiken ska bedrivas ("det ska löna sig att arbeta", "vi ska sänka skatterna för vanligt folk" och så vidare) så är ännu de konkreta skillnaderna för stora för att väljarna ska kunna bilda sig en tydlig uppfattning om hur politiken kommer att se ut efter ett regeringsskifte. Väljarna har givetvis rätt att avkräva oss besked om hur socialförsäkringar och skattesystem kommer att utformas.

På ett sätt är det givetvis hoppingivande att vänsterkartellen med socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet inte är mer överens. Det är i allra högsta grad oklart om man med fortsatt vänsterstyre får högre eller lägre skatter, friår, kvoterad föräldraförsäkring, mer eller mindre krångel för företagen, och så vidare. Men den samlade vänsterns inbördes stridigheter och oförmåga att ge tydliga besked är naturligtvis inget argument för att Allians för Sverige inte ska göra det. Tvärtom, den inbördes ständigt kivande vänstern ger oss utmärkta möjligheter att framställa ett klart och tydligt alternativ som kontrast.

Sedan mötet i Högfors för nio månader sedan har Allians för Sverige tagit stora gemensamma steg. Redan nu är vi mer samlade inför ett val än vad vi någonsin tidigare varit. Vi har utlovat gemensamma förslag på en mängd områden och ett gemensamt valmanifest 2006. Det ger oss utmärkta möjligheter att vinna valet 2006 och erbjuda Sverige en ny politik med framtidstro och större möjligheter för var och en att förverkliga just sina drömmar.

Ska vi nå det målet får vi inte luta oss tillbaka och vara nöjda med det vi har åstadkommit. Tvärtom så bör vårens framgångar ge inspiration till ett än mer kraftfullt arbete för att enas kring lösningar också i de riktigt svåra frågorna.

Energipolitiken är inte den fråga som kommer att avgöra vår möjlighet att bilda regering, men jag tänker göra allt jag kan för att vi ska nå framåt även i den frågan. Men samtidigt vill jag göra tydligt att vi också måste samlas i de frågorna som avgör regeringsalternativens trovärdighet. Vi måste, och det ganska snart, kunna tala om för väljarna vilken utrikespolitik vi vill föra, vad som händer med skatterna och vad vi ska göra åt socialförsäkringarna.

Jag är övertygad om att vi har en historisk chans, inte bara att nå regeringstaburetterna, utan också att sätta en ny politisk dagordning för Sverige. Det är jobb och tillväxt i hela vårt land för att lägga grunden för det välfärdssamhälle vi alla värnar. Den möjligheten får vi inte försitta.

Maud Olofsson
Partiledare, centerpartiet

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut