”En myt att kommunerna inte kan spara pengar"

De svenska kommunerna står för en stor del av skatteuttaget och administrerar de mest närliggande välfärdstjänsterna. Ändå behandlas de på många sätt med silkesvantar i den politiska debatten. Den förhärskande synen har varit att kommunernas verksamheter lider av stora kvalitetsbrister och att sparpotentialen därför är obefintlig
Våra erfarenheter efter att ha rest runt i landets kommuner är att detta är helt felaktigt.

Det är en myt att det generellt råder resursbrist i svenska kommuner, det är en myt att det inte går att spara pengar i kommunsektorn och det är en myt att kvaliteten blir lidande om kommunsektorn som helhet i dag skulle minska sina kostnader.
Vår analys visar att det finns en effektiviseringspotential på upp till 40 miljarder, vilket motsvarar en skattesänkning på fem hundra kronor i månaden för en genomsnittlig skattebetalare.

Hur vägen dit kan anträdas framgår av en rapport, som bygger på omfattande intervjuer vi genomfört med effektiva svenska kommuner, som vi i dag kan presentera.
Att granska de svenska kommunernas hantering av skattepengarna är ett av Skattebetalarnas förenings största pågående projekt. Under 2005 har vi besökt ett 25-tal kommuner i ett tiotal olika län. Inför varje sådant besök tar vi fram en rapport där vi jämför kostnaden per brukare i kommunens kärnverksamhet, enligt SCB:s statistik, med motsvarande kostnad för dels genomsnittet i den egna kommungruppen (till exempel större stad, medelstor stad, glesbygdskommun), dels med genomsnittet för de tio näst billigaste kommunerna i Sverige på varje område.
Det är med växande förvåning som vi under arbetets gång kunnat konstatera hur stora och till synes omotiverade skillnaderna är för en plats inom de olika verksamheterna – förskola, grundskola, gymnasieskola, barnomsorg samt äldre- och handikappomsorgens ordinära och särskilda boenden. Den samlade effekten av de högre kostnaderna jämfört med andra kommuner handlar ofta om flera hundra miljoner i den enskilda kommunens budget. Om dessa kostnadsskillnader till fullo skulle kunna utjämnas och omvandlas till skattesänkningar finns det 216 kommuner som skulle kunna sänka skatten med mer än 50 öre och 132 stycken som skulle kunna sänka skatten med mer än en krona. Och detta enbart genom att nå genomsnittskostnaden inom den egna kommungruppen på varje område!

Låt oss ta Örebro och Västerås som exempel. Två städer med väldigt lika förutsättningar. På område efter område, utom för gymnasieskolan, ligger kostnaderna väsentligt mycket högre i Örebro.

Varför – vad gör Örebro på gymnasieskolans område som man inte lyckas med på andra områden? Är verkligen äldreomsorgen i Örebro dubbelt så bra som i Västerås då kostnaden faktiskt är dubbelt så hög? Vi ställer frågorna, men politiker och kommunledning svarar inte utan slår ifrån sig med klyschor om jämförelseproblem och parodiska påpekanden om att vd i Skattebetalarnas förening tidigare skrivit ”nyliberala böcker”.

Det är inte ett rimligt förhållningssätt eftersom medborgarna i Örebro skulle kunna få behålla mer än 5 000 kronor mer av sin lön varje år om deras politiker förmådde driva verksamheterna lika effektivt som i andra större städer.

I vår granskning har vi även studerat de tio näst billigaste kommunerna på varje område, och beräknat ett genomsnitt för dessa. Hela 284 kommuner skulle kunna sänka skatten med mer än två kronor om kärnverksamheterna blev lika billiga som i lågkostnadskommunerna. 144 kommuner skulle kunna spara pengar motsvarande minst 4 kronor på kommunalskatten. Det motsvarar ett extra barnbidrag i månaden för en normalinkomsttagare. Totalt uppgår sparpotentialen mätt på detta sätt alltså till 40 miljarder i den svenska kommunsektorn.

En vanlig attityd hos kommunalpolitiker vi mött är att avfärda de siffror vi presenterar som kända och framhålla de områden där kommunen är billig som ett resultat av sparnit och hushållning med skattebetalarnas pengar samtidigt som de områden där kostnaderna är högre sägs bero på en rad specifika faktorer som långa avstånd, medvetna kvalitetssatsningar med mera.

Vi har svårt att tro på detta och gjorde därför ett test. I Göteborg lät vi ringa upp ledamöter i kommunfullmäktige och nådde ett trettiotiotal. Två respektive en fullmäktigeledamot kände till att en grundskoleplats i Göteborg är ungefär 30 procent billigare än i Stockholm samtidigt som en plats i äldreomsorgen är cirka 30 procent dyrare. Resten av svaren representerar breda gissningar över hela skalan i båda fallen. Kort och gott – kommunfullmäktigeledamöterna har inte en aning om kostnadsstrukturen jämfört med andra kommuner. Vi tror inte att detta är unikt för Göteborg.

Hur är det då med den vanliga uppfattningen att kvalitet och kostnad hör ihop? Vore det inte så att en kostnadsanpassning nedåt skulle medföra kvalitetsförsämringar?
Vi är övertygade om att så inte skulle behöva vara fallet. För det första faller detta på sin egen orimlighet. Om nu äldreomsorgen vore dubbelt så bra i Örebro som i Västerås skulle väl de flesta äldre omedelbart flytta från Västerås till Örebro? Alternativt skulle vi se massiva demonstrationer utanför kommunhuset i Västerås. För det andra visar dagens rapport att sambandet mellan kostnad och kvalitet är mycket svagt. Vi har mätt kvalitet som personaltäthet i grundskolan, i förskolan och i äldreomsorgen.

För samtliga Sveriges kommuner har vi studerat korrelationen mellan dessa kvalitetsmått och kostnaden per brukare. Det visar sig att sambanden är mycket svaga. För kommuner med likartad kostnad finns en mycket stor spridning i personaltäthet, oavsett vilken verksamhet vi studerat.

I stort sett varje svensk kommun kan alltså hitta ett lämpligt jämförelseobjekt. Metoden vi använt är enkel och rekommenderas för ansvariga runt om i Sveriges kommuner. Vi har lyft luren och intervjuat politiker och tjänstemän i dessa lågkostnadskommuner. Resultaten är mycket intressanta och helt avgörande för hur vi skall se på kommuners ekonomi.

Två aspekter är särskilt viktiga att lyfta fram. För det första är en kultur av kostnadsmedvetenhet av stor betydelse. Kommuner där hela organisationen, från kommunalråd till lärare och omsorgspersonal, förstår och lever efter betydelsen av sparsamhet med skattepengar lyckas ofta hålla en lägre kostnadsnivå. Det räcker oftast inte med spardirektiv ovanifrån, utan det krävs att alla kommunens medarbetare sluter upp bakom målet att hålla hårt i skattebetalarnas pengar.
För det andra att kommunens sätt att organisera verksamheten har stor betydelse för kostnaderna.

Kommuner med små administrativa staber och långtgående decen­tralisering har i allmänhet lägre kostnader. Utformningen av ersättningsmodellerna – hur pengarna fördelas till de enskilda verksamheterna – har också stor betydelse. Här handlar det om att skapa incitament för sparsamhet och snabba omställningar av organisationen, exempelvis genom system där hela anslaget följer brukaren. Ett annat viktigt område är upphandlingar.

Kommuner som under lång tid arbetat med att konkurrensutsätta verksamheten kan i de flesta fall peka på att det bidragit till att hålla tillbaka kostnaderna.
Vi tror att en viktig orsak till problemen är att kunskapen om dessa stora skillnader varit dålig. Alltför mycket kraft har ägnats åt att titta in i den egna verksamheten i stället för ut mot andra kommuner för att hämta tips och inspiration.

Detta kan i sin tur hänga ihop med riksdagspolitikens oförmåga att sätta positiv press på svenska kommuner att utveckla produktiviteten. I stället har man fokuserat på mer och mer detaljstyrning av verksamheterna kombinerat med ett system för statsbidrag och skatteutjämning som är fruktansvärt komplext.

Utifrån myten om resursbrist har man pytsat ut allt mer statliga pengar till liten nytta. Nyligen konstaterades exempelvis (Svd 24/7) att någon kvalitetshöjande effekt av de så kallade ”Wärnerssonpengarna” (10,5 miljarder) inte går att påvisa. Senast under våren i år tävlade partierna om att öka det statliga stödet till kommunerna.

Detta samtidigt som behovet av skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare allt mer har börjat uppmärksammas. Men den kanske enklaste metoden att åstadkomma detta tycks bortglömd – att sänka kommunalskatterna. Som sagt – 144 kommuner i Sverige har en potential att sänka skatten med minst fyra kronor om de kunde bedriva kärnverksamheten lika billigt som i landets tio näst billigaste kommuner. Det motsvarar 10 300 kronor per år för en normalinkomsttagare.

För övrigt samma storleksordning som moderaternas omtalade förslag baserat på förvärvsavdrag.
Här finns alltså möjligheten att fördubbla denna skattesänkning.

Den svenska kommunsektorn tar in merparten av inkomstskatterna och levererar de flesta tjänster som ingår i välfärdens kärna. Vi har som medborgare rätt att kräva att kommunerna lever upp till detta stora ansvar och arbetar för att erbjuda oss så kostnadseffektiva och bra tjänster som möjligt. I dag sker inte detta. I stället finns generellt stora och helt oförklarade kostnadsskillnader mellan kommuner och en nästan total ovilja att utreda och åtgärda orsakerna.

Mängder av kommunledningar gömmer sig bakom den allmänna synen att kommunsektorn redan är hårt bantad och tar tacksamt emot ytterligare penningregn från staten. Det är dags att vända på detta, ge Sveriges kommuner större frihet men samtidigt också sätt press på dem att öka produktiviteten och realisera den effektiviseringspotential som finns.
Robert Gidehag
vd Skattebetalarna
Svend Dahl
utredare Skattebetalarna
Helena Olsson
chefekonom Skattebetalarna

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut