"En svensk tiger för mycket trots yttrandefrihet"

Den svenska kulturen har under långt tid präglats av konsensus. I Sverige bygger man gärna förtroende just genom att inte säga något, genom att visa sin förmåga att hålla tand för tunga. Återhållsamhet uppfattas som en åtråvärd förmåga att utöva kontroll, medan den som är frispråkig får kämpa mer för sin trovärdighet. Följaktligen är frispråkig ett ord som både kan betyda uppriktig och omdömeslös, associationen kan vara både befriande och påträngande.

Vi är ett antal personer som i vårt arbetsliv har prövat frispråkighetens gränser på ett sätt som inte alltid uppskattats. Vi har alla erfarenhet av att gå ut i offentligheten med åsikter eller övertygelser som har kunnat uppfattas som besvärliga. Men offentlig kritik och öppen diskussion är en del av det demokratiska arv vi med rätta är stolta över. Och vi kan konstatera att i både privat och offentlig yrkesutövning riskerar den många gånger goda svenska förmågan till samförstånd att hota just den demokrati vi vill bygga med hjälp av yttrande- och tryckfrihet. För den som säger vad den anser riktigt uppfattas lätt som jobbig.

Idén om att tala är silver och tiga guld lever kvar och som ett antal engagerade medborgare anser vi att tiden är mogen för en diskussion om villkoren för det offentliga samtalet. Vem får prata? Vad får sägas? Kanske kan vi börja se frispråkighet som en tillgång?

Det finns många tecken på att invandringen till Sverige kan innebära en möjlighet att ta till vara de konflikter och värderingsskillnader som ett pluralistiskt samhälle innebär. I stället för att lägga locket på och ta diskussioner bara i kretsen av de närmaste är tillfället nu inne att våga börja diskutera de olika erfarenheter och åsiktsskillnader som finns i alla större samhällen.

För hur kan Sverige exportera demokratikunnande utan att acceptera åsiktsbrytningar och störande uttalanden på hemmaplan? Även vi som är vana att röra oss i offentligheten och att tala öppet som en del av vår offentliga roll kan konstatera att det finns hinder för öppenhet.

Att fortsätta utöva den tystnadens kultur som finns i botten på den svenska erfarenheten kastar i själva verket en skugga över mer konstruktiva delar av den svenska identiteten. För vem vill egentligen framhålla den gårdagens kultur som innebär att knyta näven i fickan snarare än att ta en öppen diskussion?

Göran Lambertz, justitiekansler, Erik Blix, journalist och satiriker, Jan Edling, analytiker Vinnova och f d LO-utredare, Tina Thörner, damvärldsmästare och rallykartläsare, Hugo Lagercrantz, professor, tidigare verksamhetschef vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Susanna Popova, journalist

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut