"Farlig helomvändning i utnämningspolitiken"

Bland det första Allians för Sverige gjorde efter att den bildats 2004 var att tillsätta några arbetsgrupper, vars uppgift var att "kartlägga och belysa socialdemokraternas unika maktposition i det svenska samhället". Det meddelades att utnämningsmakten skulle "granskas särskilt" och alliansen gick sedermera till val med krav på en ny utnämningspolitik: samtliga lediga tjänster till högre befattningar inom staten skulle utannonseras, kravprofiler skulle upprättas, insyn och öppenhet skulle sättas i främsta rummet för att garantera att man uppfyllde grundlagens krav på "förtjänst och skicklighet", berörda fackutskott i riksdagen skulle ges möjlighet att ställa frågor till de av regeringen utsedda kandidaterna etc.

Allianspartierna hade en hög profil i denna fråga under valrörelsen. En partiledare karakteriserade rentav den socialdemokratiska utnämningspolitiken som ett utslag av "korruption". En annan utlovade att en ny regering omedelbart skulle "göra rent hus med de partipolitiska utnämningarna".

Vad har då hänt? Regeringen rivstartade med att utse den förre moderate partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen Per Unckel till landshövding i Stockholm. Dock har såväl statsministern som det ansvariga statsrådet, kristdemokraten Mats Odell, vid upprepade tillfällen sagt att regeringen är på väg att staka ut en helt ny politik på detta område.

Hittills har två poster utlysts med ett öppet ansökningsförfarande. Men därutöver har ett antal andra toppjobb tillsatts som inte varit möjliga att söka och där insynen i processen varit lika begränsad som under den förra regeringens tid. Senast gällde den viktiga och åtråvärda ambassadörsposten i Washington, som i och med att den gavs till en annan av Carl Bildts gamla medarbetare blåste nytt liv i utnämningsdebatten.

I den mån någon förändring skett av utnämningspolitiken är det, så här långt, i så ringa grad att den är svår att skönja även för en välvillig betraktare. Det kan naturligtvis uppfattas som orättvist att redan mindre än ett år efter regeringsskiftet formulera sådan kritik. Det tar ju tid att utforma nya rutiner. Men efter att ha lyssnat till Ekots lördagsintervju den 2 juni med Mats Odell kan frågan ställas om det verkligen finns någon vilja till förändring av det slag som utlovades före valet.

När Odell intervjuades argumenterade han nämligen emot flera av alliansens vallöften. Enligt Odell innebär den föreslagna utfrågningen i riksdagen att kretsen av hugade kandidater kommer att minska. Vad som innan valet var det kanske viktigaste kravet för en ny utnämningspolitik beskrivs nu som "en förhållandevis orealistisk målsättning" eftersom den som sett KU:s utfrågningar "kanske inte direkt längtar efter att sätta sig där". Det är svårt att inte tolka detta som en kursändring.

När Odell får frågan varför dessa invändningar mot förslagen kommer nu, efter valet, blir svaret att en valrörelse har "sin egen dynamik". Det betyder med andra ord att förslaget aldrig var särskilt genomtänkt, och att det tillkom i valstridens hetta. Implikationen är att sådant som sägs i valkampanjer inte skall tas alltför bokstavligt.

Här är inte platsen att moralisera över ett förfluget uttalande. Frågan om utnämningspolitiken avgjorde naturligtvis inte heller valet. Men den utgjorde de facto en central och symbolladdad komponent i den borgerliga alliansens strategi att ifrågasätta socialdemokraternas lämplighet som regeringsparti. Utnämningspolitiken fick tjänstgöra som en sorts belägg för en moraliskt degenererad politik där grundlagen systematiskt åsidosattes och partibok alltid kom före kompetens vid rekryteringen till de offentliga topptjänsterna. Denna strategi var effektiv och spelade sannolikt en viktig roll för hur regeringsalternativen värderades av väljarna. Det fanns, i breda kretsar, en uppdämd längtan efter regeringsskifte, ungefär på samma sätt som vid maktskiftet 1976.

Den nya regeringens tid vid makten så här långt har varit mindre lyckad i vissa delar, exempelvis har svårigheterna varit märkbara när det gäller att få opinionens stöd för den förda politiken. Regeringspartiernas företrädare har som standardsvar när de bemöter kritiken att den politik som nu bedrivs, när det gäller a-kassan och skattesänkningar, är precis den politik som alliansen sökte mandat för. Regeringen gör vad den lovade att göra. Det är en argumentation som är invändningsfri, även om den tycks vara svår att torgföra.

När det gäller utnämningspolitiken är emellertid situationen den motsatta. Efter snart ett års regerande tycks det finnas ett glapp mellan vad som å ena sidan sades före valet och vad som å andra sidan görs och sägs efter valet.

I någon mån handlar det säkerligen om att frågan om en reformerad utnämningspolitik är lägre prioriterad än andra frågor, men det är i så fall ett tecken på bristande politiskt handlag eftersom frågans symboliska sprängkraft är stor och partierna i valrörelsen valde att göra ett stort nummer av den. Att börja regerandet med att utse en välkänd moderatpolitiker till landshövding i huvudstaden var lika insiktsfullt som att börja en vit vecka med en sup. Ty i politik bedöms man mer efter vad man gör än vad man säger. Med denna utnämning skickade alliansregeringen en signal som tog udden av vad som sagts i valrörelsen.
En annan tänkbar förklaring till detta glapp är att man helt enkelt har ändrat sig. Till saken hör att utnämningsmakten är ett viktigt instrument för regeringen att styra statsförvaltningen. Av dem som kommer ifråga som chefer för de viktigaste myndigheterna har de flesta politisk bakgrund, enligt en studie som Statskontoret gjorde i slutet av 1990-talet. "Jag tror inte att någon regering vill göra sig av med utnämningsmakten", konstaterade förre statsministern Göran Persson vid en KU-utfrågning. Mycket tyder på att han har rätt. Det tycks vara en sak att vara kritisk till denna institution när man befinner sig i opposition, men i regeringsställning är det uppenbarligen lättare att se dess förtjänster. "Where you stand depends on where you sit", för att låna statsvetaren Aaron Wildavskys träffande beskrivning av den amerikanska budgetprocessen.

Ett större problem är kanske vad detta betyder för det allmänna förtroendet för politiker. I ett forskningsprojekt om politikermisstron för några år sedan kunde jag se hur det bland människor med lågt förtroende för politiker fanns några tydliga mönster. För det första att politikernas strävan efter röstmaximering ansågs innebära att löften utfärdades som man aldrig tänkte genomföra. För det andra anfördes som skäl till misstron att de styrande upplevdes ta väl hand om varandra i ett "maktens brödraskap".

En inte alltför våghalsig förutsägelse är alltså att en i stort sett oförändrad utnämningspolitik riskerar att leda till ökad cynism bland väljarna. Det innebär i så fall att ett vidare problem uppstår för regeringen, utöver att den tvingas se sin politiska trovärdighet naggad i kanten efter att ha svikit ett vallöfte. En indirekt effekt av ett sjunkande förtroende för politiker är att den sittande regeringen får svårare att styra landet.
Tommy Möller

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut