Polisman dödad i Nyköping

Särskilda rättspsykiatriska kliniker bör få ett övergripande ansvar för bedömningar av hotfulla personer med paranoida symtom. Kompetensen och säkerheten inom den allmänna psykiatrin räcker inte till och många psykiatriker törs helt enkelt inte skriva vårdintyg på dessa personer av risk för att själva bli utsatta för hot och våld.

Konsekvensen har blivit att knappast någon person idag, personer inom rättsväsendet inräknade, törs anmäla hot från psykiskt sjuka paranoida personer eftersom man inte kan lita på att den psykiatriska tvångsvården agerar och tar sitt ansvar. Det nu aktuella tragiska polismordet i Nyköping borde aldrig ha fått hända. Gärningsmannens paranoida sjukdom och farlighet var sedan länge belagd och det var inte en fråga om en risk att något skulle hända, utan helt enkelt bara en fråga om när det skulle hända.

Trots detta fick mannen vistas ute i samhället i sju år efter frigivningen från sitt tidigare fängelsestraff för dråp och dråpförsök - sju år fyllda av hot och trakasserier mot en rad personer av vilka få eller inga har vågat göra polisanmälan och sju år utan att någon psykiatrisk tvångsvård har kommit till stånd. Detta får inte hända igen, skriver professor Henrik Belfrage och överläkare Göran Fransson, som själva riskbedömt mannen och därefter varit utsatta för allvarliga hot ifrån honom.

Redan 1999 pekade vi på en exceptionell farlighet hos den man som nu skjutit en polisman till döds och skottskadat två andra poliser samt en civil person. Mannen led redan då av ett uttalat vanföreställningssyndrom, s k kverulansparanoia, och flera personer var redan vid denna tid utsatta för mycket allvarliga hot från hans sida. Beklagligtvis fanns mannen då i kriminalvården istället för inom rättspsykiatrin, dömd till ett tidsbestämt straff eftersom man i den rättspsykiatriska undersökningen som vidtagits efter det att han knivhuggit tre för honom okända personer varav en dog, klassat hans paranoia som en personlighetsstörning (det vill säga ingen psykisk sjukdom). Detta räckte inte för en dom till rättspsykiatrisk vård. Mannen skulle därmed, hans exceptionella farlighet och hans nu uppenbara psykiska sjukdom till trots, friges efter en på förhand fastställd tidpunkt. Sådana är spelets regler.

Detta ovanstående dock sagt med en reservation. En person som är psykiskt sjuk skall förstås tas in via vårdintyg på psykiatrisk klinik för psykiatrisk tvångsvård - detta särskilt om han anses som mycket farlig för sin omgivning. Det är här som det uppenbart brister, menar vi, och bristen är framför allt att finna inom den psykiatriska tvångsvården.

Om någon psykiater av någon anledning - av bristande kompetens eller, vilket tyvärr nog är det mest vanliga, av rädsla - inte törs stå för en sådan bedömning, så faller tvångsvården och samtliga de andra professionella personer som någon gång varit inblandade i en rättslig och/eller tvångsvårdsprocess gentemot personen ifråga hamnar då i en mycket utsatt position. Då har nämligen paranoikern ifråga "fått papper på" att han är frisk, vilket blir en bekräftelse på att alla andra bedömningar av honom som psykiskt sjuk varit helt felaktiga och rent av ondsinta och för detta måste utkrävas hämnd - en hämnd som rättfärdigas med att man själv har blivit angripen och därför har rätt att med alla medel försvara sig.

Den sjuke får så att säga bekräftelse i sin sjuka värld varvid hans sjukdom och hans därmed sammankopplade farlighet ytterligare stegras. Här är det uppenbart att få, eller alls någon, person idag törs lita på att psykiatrin tar sitt ansvar, vilket gör att knappast någon som blir utsatt för hot ifrån en sådan person törs göra en polisanmälan. Ju farligare och sjukare person, desto mindre är sannolikheten att någon vågar anmäla.

Det tycks således som om de flesta människor, såväl inom som utom rättsväsendet, mycket väl känner till de svagheter som finns i vårt rättssystem och inom den psykiatriska tvångsvården när det gäller detta. I de hot undertecknade har fått från den nu aktuella gärningsmannen finns nämligen bifogade diverse yttranden från advokater, läkare, med flera, där man skriver att mannen inte fick en "fair trial" (för att citera en av advokaterna) vid sin förra rättegång, att han inte har några psykiatriska symptom, och att man helhjärtat stöder mannens kamp mot myndigheterna, etc, etc. Skriver man dessa intyg för att man på fullaste allvar verkligen anser det man skriver?

Nej, naturligtvis inte. Man gör det förstås för att man är rädd om sitt eget skinn. Man vet nämligen att ställer man inte upp på den paranoikerns villkor så risker man själv att drabbas av hot och våld. I detta fall är det också klart att en lång rad myndighetspersoner, läkare, åklagare, med flera under flera års tid har drabbats av en rad allvarliga hot från mannens sida. Antal polisanmälningar? Noll. Ingen vågar.

I den undersökning som vi gjorde av mannen 1999 skrev vi i vårt yttrande som det var, nämligen att mannen var att betrakta såsom uppenbart psykiskt sjuk och extremt farlig. Detta renderade en lång och allvarlig hotbild mot oss. Givet det regelverk och den bristande kompetens som idag finns kring den här typen av störningar kommer vi därför sannolikt att i framtiden inte leverera några riskbedömningar när det gäller personer med kverulansparanoia. Det är helt enkelt förknippat med alltför stora risker - risker som samhället uppenbart inte förmår att hantera.

Alla som varit i kontakt med mannen ifråga under senare år visste med stor sannolikhet att han skulle komma att agera ut i form av dödligt våld. Detta var helt uppenbart. Ändå har han under de åtta år som gått sedan vi gjorde vår bedömning av honom aldrig blivit föremål för någon psykiatrisk tvångsvård. Nu blev det en ung polisman med hela livet framför sig som fick sätta livet till. Han fick ta smällen istället för oss som finns på mannens "hat/dödslista". Det känns fruktansvärt för oss personligen, och är ett stort misslyckande för hela rättsväsendet och inte minst för den psykiatriska tvångsvården.

Vi föreslår att när det gäller personer med symptom på kverulansparanoia så bör sådana personer remitteras till särskilda rättspsykiatriska kliniker för närmare utredning - kliniker där man har en särskild kompetens för denna typ av psykisk sjukdom. Den vanliga allmänpsykiatrin ska av ovan angivna skäl inte behöva belastas av detta. Personer med kverulansparanoia är inte särskilt vanliga (vi har personligen bara sett några få fall), men de är inte sällan extremt farliga och deras kamp slutar nästan undantagslöst i dödligt våld om inte sjukdomsförloppet hejdas och/eller personen ifråga inkapaciteras.

Här måste det till långa behandlingsperioder med också långa tider av nära observation i en eventuell eftervård. Detta särskilt förstås om personen ifråga, som i det nu aktuella fallet, tidigare bevisat sin farlighet i form av allvarliga våldsbrott. Fall som det vi nu har sett i Nyköping, eller den s k bombmannen, eller tandläkaren i Jönköping, med flera, ska inte behöva hända igen, och en rad människor i vårt samhälle ska inte behöva leva under reella hot beroende på att tvångsvården inte agerar mot svårt psykiskt sjuka och farliga människor - detta lika lite som att dessa psykiskt sjuka människor ska lämnas helt utan den vård de så uppenbart är i behov av.

Henrik Belfrage
Forskningschef vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall
Professor i kriminologi vid Mittuniversitetet
Göran Fransson
Specialist i allmän- och rättspsykiatri
Överläkare vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut