”Hög tid att partierna redovisar sina bidrag”

De svenska politiska partierna fick nyligen skarp kritik av Europarådet för att de inte berättar hur de finansierar sin verksamhet. I andra jämförbara länder regleras noga hur stora bidragen får vara och hur de ska redovisas för allmänheten. Partiernas ovilja hör hemma i ett större mönster där stat och samhälle är sammanväxta och beslut fattas i det fördolda. Hur kommer det sig att medborgarna finner sig i denna kökkenmödding av vänskapsband, hemlighetsmakeri och intressekonflikter? Skälet är nog att Sverige har en ingrodd kultur av myndighetstilltro och godtrogenhet, skriver Institutet mot mutors ordförande Claes Sandgren.

Finansieringen av de politiska partierna i Sverige har nyligen rönt skarp kritik från Europarådets grupp för bekämpning av korruption. I andra med oss jämförbara länder regleras noga hur stora bidragen får vara, hur de skall redovisas med mera. Men inte i Sverige. Partierna har här inte kunnat samla sig kring en öppen redovisning och extern kontroll av bidragen.

Det finns visserligen en frivillig överenskommelse mellan riksdagspartierna men denna är tandlös och uppfyller inte Europarådets krav. Överenskommelsen är snävt utformad, det saknas sanktioner, det sker ingen samlad rapportering och ingen kontroll finns av överenskommelsens efterlevnad.

Partiernas ovilja att redovisa sina bidrag, som kritiserats även av organisationen Transparency International, hör hemma i ett större mönster där stat och samhälle är sammanväxta, där beslut fattas i det fördolda och intressekonflikter tolereras.

1. Höga tjänster i staten tillsätts utan utlysningsförfarande. Alliansregeringen har här gjort stora framsteg som förtjänar beröm, men mycket återstår, inte minst att klargöra vilka kriterier som gäller för besluten att utlysa eller inte utlysa en viss tjänst.

2. Domstolarna brukar vara vaksamma på jäv, men nyligen kunde en skattejurist som var tjänstledig från Skatteverket för att vara tillfällig domare i kammarrätten döma i ett mål där hennes arbetsgivare, Skatteverket, var part. Regeringsrätten ansåg detta vara i sin ordning trots att det strider mot internationella normer om domares opartiskhet.

3. Man kunde tro att lagenlighetens väktare själv, justitiekanslern, skulle ha en renodlad roll. Tvärtom. Han har den dubbla uppgiften att såväl företräda staten i domstolarna som att utöva tillsyn över dessa. Han kan till exempel åtala domare som dömer i de mål där han är statens ombud och har rätt att närvara vid alla överläggningar i domstolarna. Kanslerns internationellt sett exceptionella dubbelroll skadar dock knappast Sveriges anseende utomlands eftersom ingen kan tro att vi har den här ordningen.

4. Och åklagarna? När ett statsråd är brottsmisstänkt är det en åklagare som är beroende av regeringen för sin karriär som beslutar om eventuellt åtal. Så var det – i strid med praxis i många andra länder – i fråga om misstankarna mot såväl Maj-Inger Klingvall som hennes efterträdare Jan O Karlsson. Och så var det för övrigt när en toppolitiker som Gudrun Schyman fälldes för skattebrott. Detta betyder inte att åklagarna tar otillbörliga hänsyn, men det måste också synas att de handlar rättrådigt; annars skadas åklagarväsendets förtroende hos allmänheten.

5. Inom den akademiska världen råder en vänskapskultur som i viss mån är institutionaliserad. Ett exempel är betygsnämndens sammansättning vid disputationer. När en doktorand lägger fram sin avhandling till granskning är det regel att en av ledamöterna i nämnden hämtas från doktorandens egen institution; en arbetskamrat till doktoranden sätts alltså att besluta om hon eller han skall godkännas. Minst lika dubiöst är det väl att forskare kan äga bolag som ger mycket höga sidoinkomster vilka genereras av tjänster som utförs på forskarens universitetsinstitution. Enligt en granskning är professorerna vid Karolinska institutet särskilt flinka på att ta för sig.

6. Också relationen mellan stat och kommun och näringslivet är inpyrd av intressekonflikter. Näringsministern Björn Rosengren, ansvarigt statsråd för Telia, kunde utan hinder från en dag till en annan gå till Stenbecksfären/Tele2 och Göran Persson kunde utan karantän gå till ett konsultföretag som bland annat bedriver lobbying gentemot de politiska partierna. I Täby kommun kunde en tjänsteman först besluta i ett upphandlingsärende och sedan gå över till det företag som vann upphandlingen.

7. Och inom kommunerna? Ja, de är nog den största härden för intressekonflikter. Ett exempel är de kommunala revisorerna. De hämtas från de politiska partierna, de brukar sitta i fullmäktige, de utses av partierna och skall granska sina partikamrater.

8. Mottagare av statligt kulturstöd beslutas av konstnärer, författare och så vidare som utsetts av staten. På samma sätt får tidskrifter stöd. Intressekonflikter är näst intill omöjliga att undvika, vartill kommer godtycket, till exempel i fråga om valet av de kulturutövare som får så kallad inkomstgaranti, de belopp som tidskrifter får och så vidare. Om stöd i stället lämnades i generella former, till exempel genom fördelaktiga skatte- och pensioneringsvillkor inom kultursektorn, skulle intressekonflikterna och godtycket minska.

Hur kommer det sig att medborgarna finner sig i denna kökkenmödding av vänskapsband, hemlighetsmakeri och intressekonflikter? Och att medierna sällan intresserar sig för saken, till exempel Europarådets kritik av partifinansieringen?

Skälet är nog att vi har en ingrodd kultur av myndighetstilltro och godtrogenhet. Vi inbillar oss att våra makthavare är världsmästare i att sitta på två stolar, att de vill så väl och att staten är så god. Inte kan väl våra riksdagspartier ha tvivelaktiga beroenden? Och har de det, så förmår de säkert hantera dem!

Regeringen, närmast justitieministern, skall senast i augusti 2010 redovisa för Europarådet de åtgärder som vidtagits med anledning av kritiken. Det är därför hög tid att partierna nu anpassar sig till europeisk standard. Kan de inte ena sig om en strikt ordning för rapportering och kontroll av partifinansieringen så tär det på deras trovärdighet. Kan de exempelvis kräva skärpt kontroll av den finansiella sektorn om de själva inte accepterar en kontroll värd namnet? Och kan de sätta i fråga bolagsrevisorers oberoende om de låter kommunalpolitiker revidera sina egna partikamraters fögderi?

”Medborgarrätt heter pengar”, skaldade Heidenstam på sin tid. Så är det alltjämt. Men inför det kommande valet vill nog väljarna veta varifrån dessa pengar kommer. Det gäller inte minst Sverigedemokraternas stora valkassa, som är större än den budget som flera riksdagspartier har.

Claes Sandgren
ordförande för Institutet mot mutor, innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap, ledamot av Internationella juristkommissionen i Genève

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut