"Högutbildade mest okunniga om miljö och fattigdom"

Under de senaste 25 åren har världen genomgått en fantastisk utveckling. U-ländernas inkomster har fördubblats, den extrema fattigdomen och förekomsten av barnarbete har halverats. Medellivslängden har ökat och spädbarnsdödligheten minskat.

Med stigande inkomster har vi äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan barnens överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare.

Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som har gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De senaste decennierna har skogarna vuxit och luften och vattnet har blivit renare.

Men det svenska folket har inte uppfattat denna utveckling. Vi bad nyligen Demoskop att undersöka kunskapen om den genom att ställa åtta kunskapsfrågor till ett slumpvis urval svenskar. Frågorna samlar de bredaste och mest uppmärksammade indikatorerna på levnadsstandard och miljöförstöring: extrem fattigdom, kronisk undernäring och förstörelse av luft, skog och vatten. Den gemensamma nämnaren är att de speglar den positiva utveckling som har skett. "Facit" är hämtat från offentligt tillgänglig statistik från institutioner som FN, FAO, UNDP, Världsbanken och EU:s miljömyndighet.

Okunskapen om den faktiska utvecklingen är överväldigande. Det svenska folket svarar faktiskt fel på samtliga åtta frågor. I genomsnitt svarar majoriteten i alla åldersgrupper, alla inkomstgrupper och alla utbildningsgrupper fel på alla frågor. Den genomsnittlige svensken svarar rätt på endast 2 av 8 frågor.

Svartsynen är slående. 73 procent av svenskarna tror att undernäringen har ökat i u-länderna sedan 1980. Men under den tiden har andelen undernärda enligt FN:s jordbruksmyndighet minskat från 28 till 17 procent - med drygt 100 miljoner människor.

76 procent tror att fler lever i extrem fattigdom i dag än 1980, medan Världsbankens siffror pekar på att andelen har halverats och att nästan 400 miljoner färre är extremt fattiga i dag.

Bara 16 procent av de 1 000 tillfrågde tror att mängden skogsmark i i-länderna har ökat de senaste 25 åren, vilket den har gjort. Den europeiska miljömyndigheten visar att floderna och sjöarna blir allt renare och att luftföroreningarna har minskat med ungefär en tredjedel sedan 1980. Men 70 procent av svenskarna tror att motsatsen är fallet. Nästan lika oinformerade svar får vi om de nordiska sjöarna och luftkvaliteten i svenska tätorter.

Inte ens dramatiska förbättringar har det svenska folket tagit notis om. Sedan 1980 har antalet oljeutsläpp i världshaven minskat med tre fjärdedelar, och mängden utsläppt olja har minskat med mer än 90 procent. Ändå tror en tydlig majoritet att vi har mer oljeutsläpp i dag.

Märkligt nog finns det inget samband mellan utbildningsnivå och kunskap i dessa frågor. När det gäller synen på u-ländernas utveckling är sambandet till och med motsatt det förväntade. De med mest utbildning har mest fel.

De som endast har grundskoleutbildning har större kunskaper om den minskning av fattigdom och undernäring som har skett i världen, än de som har utbildning från högskola och universitet, vilket väcker allvarliga frågor om vilken bild som sprids i läroböcker och medier.

Den grupp som utmärker sig positivt i frågorna om u-länderna är de yngsta, under 25 år. Möjligen kan det bero på att det är en grupp som själva reser och har mer kontakter i dessa länder, och därför med ögna ögon har erfarenhet av en utveckling som massmedierna har missat.

Å andra sidan är de yngsta mest pessimistiska när det gäller miljöfrågorna, något som kan ha att göra med att det är den första generation som har vuxit upp med konstanta varningar om miljöhot i allt från barnprogrammen till skolutbildningen.

Hur kan folk få uppfattningen att världen blir sämre och att miljön försämras om motsatsen är fallet? Eftersom en stor och obefogad pessimism återfinns i samtliga grupper, oavsett kön, ålder, bostadsort, utbildning och inkomst, ligger det nära till hands att söka där de alla får sin huvudsakliga information om utvecklings- och miljöfrågor - medierna.

Ett typiskt exempel på hur pessimism och svartsyn grundläggs var ett reportage om "ett växande miljöhot" i Aktuellt den 18 augusti i år. Det handlade om att sjöfarten, snart står för de största svavelutsläppen i Europa.

Den ouppmärksamme tittaren fick intrycket att en miljöbomb var på väg att brisera. Den som lyssnade noga förstod emellertid att sjöfarten visserligen var på väg att bli den största förorenaren, men inte för att dess utsläpp har ökat, utan för att svavelutsläppen från andra källor har minskat radikalt. De totala svavelutsläppen i Europa (inklusive sjöfarten) har minskat med ungefär 60 procent på 15 år.

Den egentliga nyheten var alltså att Europa är på väg att bemästra ett svårt miljöproblem, men Aktuellt valde att vinkla det som "ett växande miljöhot", och tittarna fick förmodligen bilden av att världen är på väg att bli en sämre plats fast sanningen är den motsatta.

Nyhetsjournalistikens logik tenderar att gynna sådana alarmistiska tolkningar. Olyckor och problem är nyhetsstoff. Det är naturligt. Det ligger i människans natur att reagera starkt på katastrofer eftersom de påkallar vår uppmärksamhet och kräver handling. Jag behöver omedelbart få veta om det brinner i huset, men har inte samma behov av nyheten att fasaden putsas.

Dessutom är det ovanliga en nyhet. Vi berättar bara för familjen hur det var att gå hem från jobbet om något ovanligt hände på vägen. Ingen nyhetsredaktion skulle få för sig att rapportera om att ett flygplan har landat utan missöden eller att en person har gått hem från krogen utan att bli angripen. Om flygplanet däremot störtar eller om personen blir misshandlad av rånare så blir det nyhetsmaterial.

Det är tur att det är så. Vi skulle inte vilja leva i ett samhälle där det var en nyhet att man inte blev misshandlad eller att flygplan inte störtar. Men journalistik som inte kompletterar med kunskap om sammanhanget är dålig journalistik, som ger oss en skev bild av världen.

Amerikanska undersökningar har visat att ju mer en person ser på tevenyheterna, desto mer överdriver hon förekomsten av brott i samhället. Det visar sig också att nästan alla tror att de är trygga i lokalsamhället, som de har direkt erfarenhet av, men att risken är mycket stor att utsättas för brott i andra delar av staden, som de främst lär sig om av medier.

Samma skevhet drabbar rapporteringen om miljö och utveckling. Miljöbomber, stora risker och annalkande katastrofer är nyhetsstoff samtidigt som mer långsiktiga processer är svårare att fånga och förmedla.

Intresseorganisationer utnyttjar och förstärker denna medielogik. Problem och katastrofer manar till politisk handling, och därför gäller det att berätta om detta. Biståndsgrupper vill ha mer resurser till fattigdomsbekämpning, och därför ägnar de mer utrymme åt att varna för den fattigdom som finns kvar än åt att berätta om de framsteg som har skett. Forskare vill ha större anslag till sina forskningsfält, och det får de knappast om de säger att det inte finns några stora risker förenade med att forska mindre på deras specifika område.

Miljöorganisationer arbetar på samma vis. Mikael Karlsson, ordförande för Svenska Naturskyddsföreningen, förklarade nyligen vid ett möte om miljöjournalistik att "Vi på SNF försöker att ha ett miljölarm i månaden". Man försöker skrämma till sig politiska framgångar.

Det är i grund och botten inget fel med det. Det är bra att vi uppmärksammar problem så att vi använder tid och resurser till att lösa dem. Men det förutsätter att hotbilder och alarm granskas och bemöts i debatten så att överdrifter sorteras bort och mediebilden inte avviker allt för mycket från det verkliga tillståndet.

Problemet är att miljöorganisationer i den svenska debatten i mycket liten utsträckning behandlas och granskas som de politiska aktörer de är. Ofta får representanter från regleringsvänliga miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och Greenpeace delta som ensamma expertkommentatorer i teve- och radioprogram utan att behöva möta motdebattörer som kan nyansera och kritisera. En sådan privilegierad position skulle knappast en branschföreträdare, en facklig representant eller en politiker få.

Det kan ha att göra med att svenska journalister i stor utsträckning solidariserar sig med miljöperspektivet och inte ser det som en kontroversiell politisk ståndpunkt.

JMG:s undersökning "Journalist 2000" visade att drygt 40 procent av journalisterna på Sveriges Radio, Sveriges Television och i dagspressen sympatiserar med miljöpartiet eller vänsterpartiet, de två partier som har det mest utpräglade kontroll- och regleringsperspektivet på miljöfrågor.

Samspelet mellan alarmistiska miljöorganisationer, journalister som betraktar dem som experter, och en medielogik som lyfter fram problem och hotbilder på bekostnad av helheten - allt detta borgar för bristande kunskaper om hur världen faktiskt ser ut.

Man skulle kunna invända att det är bra. Det är väl bättre att vi är extra rädda om miljön, och därför lägger mer resurser på att rädda den? Men det är en farlig föreställning. Om vi inte förstår hur vi med ökat välstånd och bättre teknik kom till rätta med miljöhot i går riskerar vi att skriva ut felaktiga lösningar på de problem som vi drabbas av i morgon.

Bristande kunskaper om problemens omfattning riskerar också att leda till felaktiga prioriteringar. Medvetet eller omedvetet gör vi varje dag en bedömning av hur vi kan göra störst nytta till minst kostnad. Hjälper vi miljön bäst genom att satsa på exklusiv teknik i Sverige där miljön redan är relativt god, eller genom att satsa på större och mer kostnadseffektiva förbättringar på andra sidan Östersjön? Är det viktigast att minimera alla små miljörisker eller att lösa de stora världsproblemen som hiv/aids och malaria?

I dagens Sverige fattas sådana beslut på grundval av helt felaktiga föreställningar om hur problemen ser ut. Då kommer våra val att göra världen sämre än den annars hade kunnat bli.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut