Feministiskt initiativ

Vi finländare har ofta beundrat den kompetenta svenska jämställdhetsdebatten och den tolerans som präglat det svenska diskussionsklimatet. Det senaste halvåret har tongångarna dock blivit annorlunda. I Sverige där de flesta partier för ett halvår sedan formligen tävlade om att kalla sig feminister har denna beteckning nu blivit ett skällsord. För en forskare är det intressant att reflektera över hur en sådan förändring har gått till. En anledning är att en dissonant och sinsemellan oliktänkande feministisk debatt fungerar illa i en konsensusinriktad kultur där avvikande röster stör den goda ordningen. Samtidigt är det svårt att undkomma en misstanke om att en systematisk kampanj mot genusforskning och genusforskare är i gång.

Genusforskning har ständigt varit ifrågasatt och angreppen har gått i vågor. Det har ständigt funnits flera olika inriktningar inom genusforskning trots att motståndarna ofta försökt skapa en bild av ett enhetligt fält. Stundtals har enstaka forskare attackerats hårt. Den senaste kampanjen mot genusforskning inleddes våren 2004 då journalisten Susanna Popova lanserade termen ”elitfeminist” som en beteckning på akademiska feminister och genusforskare. Enligt Popova sysslar dessa i huvudsak med en offerdebatt och har hamnat långt ifrån kvinnors vardag.

Popova och högerns tankesmedja Timbro, som finansierat hennes bok, pekade ut genusvetenskapen som ett redskap för den socialdemokratiska regeringen, rent av som en filial för den. Forskare anklagades för att på regeringens beställning producera forskning som underlag för socialdemokratisk politik.

Sedan dess har Popova varit en flitigt förekommande debattör och nyligen anlitad av Timbro som forskningsgranskare av genusinriktade doktorsavhandlingar i rapporten ”Viljan att flyta medströms: en granskning av svenska genusavhandlingar 2005” (Timbro, 2005).

Popova profilerar sig gärna som det sunda förnuftets röst i en genusdebatt som hon menar präglas av förvirring och av tokiga påhitt. Men målet för denna kritik har inte alltid varit klart. Har det gällt individuella forskare, ett helt forskningsfält eller den socialdemokratiska regeringen?

Den intensifierade attacken mot genusforskning inleddes våren 2004. Dess första föremål var docent Anna Wahl, då verksam som ledarskapsforskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Även här fungerade Popova som Timbros utsända. Anna Wahl utsattes för ett mediedrev som på alla sätt försvårade hennes arbetssituation. Under våren 2005 riktades intresset mot professor Eva Lundgren vid Uppsala universitet.

Tevedokumentären ”Könskriget” startade en hetsjakt mot Lundgren vars samlade forskning nu granskas av Uppsala universitet. Detta är anmärkningsvärt eftersom det inte finns någon misstanke om brott. Hennes forskningsresultat ogillas helt enkelt. Det räcker i dagens läge till att brännmärka en genusforskare.

Nu, för femte veckan, befinner jag mig mitt i ett mediedrev som startades av Ebba Witt Brattström. Hennes häpnadsväckande uttalanden i medierna var inte endast startskottet för mediedrevet mot mig utan framför allt utgångspunkten för en sällan skådad våg av homofobi. Från tevesoffor och kvällstidningar växte sedan medieberättelsen om ”Fi-Tiina” till proportioner som fått mig att häpna. Hur som helst, de homofobiska uttalandena har inte kommenterats av några medier alls med undantag för gaypress. Mediedrevet har återuppstått vecka efter vecka och alla försök till nyansering har misslyckats. Jag har blivit en vandrande citatsamling och måltavla för i stort sett vad som helst.

Men det finns en logik i denna kaotiska situation. En historiskt intressant aspekt är att Ebba Witt Brattström själv i mitten av 1990-talet var de manliga professorernas hatobjekt och ständigt återkommande måltavla för antifeministiska attacker. Man försökte tillintetgöra henne med anklagelser om forskningsplagiat där det hävdades att hon hade stulit material till sin bok om Edith Södergran från en student. Även om omständigheterna kring de plagiatanklagelser som nu riktats mot mig är något annorlunda känns själva strategin igen.

Tidskriften Axess är nämligen samma forum där Popova först publicerade sin attack mot Anna Wahl. När mediedrevet mot Wahl drog i gång delades Axess ut till samtliga studenter vid Handelshögskolan i Stockholm. I samma tidskrift publicerade Johan Tralau sin artikel ”Könspolitik går före akademiska meriter” där han presenterar mig som forskningsfuskare. Han hänvisar till ett historiskt bakgrundsreferat på sidan 24 i min bok ”Byxbegär”.

Fuskdiskussionen kretsar kring placeringen av fotnoten nummer. 9. Fotnoten borde ha placerats en mening senare. Det är däremot inte sant att referensen skulle saknas. Tralau har av allt döma aldrig öppnat min bok utan hämtar sin information från en fem år gammal recension där recensenten öppnar sin text genom att hänvisa till sin egen forskning och i slutändan avfärdar all queerinriktad genusforskning. Mina fotnoter är dock en bisak för Tralau. Hans verkliga måltavla är regeringen som enligt Tralaus mening tillsätter inkompetenta genusprofessorer.

Det historien inte förtäljer är att Johan Tralau också är en Timbroanknuten antifeminist och abortmotståndare. Detta har inte heller framgått av alla de medier som åter igen helt okritiskt köpt hans berättelse. Det skrämmande är att antifeministerna nu samlar sig till en aktion mot feminister i allmänhet och genusforskning i synnerhet. Det offentliga diskussionsklimatet har försämrats till rena trettiotalsstämningar. Det är nu berättigat att tala om ett rejält bakslag mot både feminism och genusforskning.

Thomas Idergard, en annan aktiv högerlobbyist, föreslog på SvD:s ledarsida (10/10) en stopplag för genusfrågan. Han skriver: ”Om den borgerliga alliansen skulle vinna valet nästa höst måste en av de högst prioriterade forsknings-, utbildnings- och jämställdhetspolitiska åtgärderna vara ett avvecklande av den statliga och offentliga sanktioneringen av genus­ideologin.

En upprensning i genusträsket kan bara åstadkommas genom dels en omedelbar nedstängning av alla myndigheter och delegationer som enbart ägnar sig åt att specifikt främja forskning kring genusperspektiv och könsmaktsordning, dels att riksdagen stiftar en särskild stopplag som förbjuder att skattemedel används till genusinriktade utvecklingsprojekt inom offentligt finansierade verksamheter, företag och föreningsliv. Precis som politiska diktat har skapat dagens bisarra situation, behövs det rakt motsatta politiska diktat för att göra upp med den.”

En textanalys av detta citat ger vid handen att det här handlar om hårda tag mot genusforskning. Det paradoxala med Idergards uttalande är att han dömer ut genusfrågan som ett statligt påfund samtidigt som han kräver statliga åtgärder mot den. Alla vägar tycks leda till Timbro och Svenska Dagbladets ledarsida som nu blivit ledande i den antifeministiska retoriken och kampen. Genom förföljelse och skrämselteknik håller man nu på att tysta landets genusforskare.

Inte helt oväntat fann jag i måndags en försändelse från Timbro. Jag fick då ta emot en thriller med ett följande följebrev: ”Hej Tiina! Det här är en bok som handlar om en frustrerande tillvaro där den ena efter den andra försvinner. En situation som förmodligen inte är helt obekant.” Detta hot har jag nu polisanmält. Utan att vara någon större anhängare av maffiafilmer känner jag igen Gudfadern när han talar.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det pågår minst två parallella kamper. Den första drivs av Ebba Witt Brattström som anser feminismen vara på villovägar. Hon har här övertagit den amerikanska professorn Christina Hoff Sommers boktitel ”Who stole feminism?” (Vem stal feminismen? 1994) som sin slogan i aktionen att rädda feminismen från blatte- och queerfeminister. Hoff Sommers är en annan besviken feminist som framställer ”genusfeminismen” (gender feminism) som ond och jämställdhetsfeminismen (equity feminism) som god.

Här har Witt Brattström uppenbarligen bytt position när hon hävdar att ”genusfeminismen” är verklighetsfrämmande och gynnar ett fåtal akademiska kvinnor, medan jämställdhetsfeminismen är till för de goda och ”normala” kvinnorna. Hon avfärdar den intersektionalitet som nu börjat få fotfäste i svensk feminism och genusforskning som sekterism. Den intersektionella ansatsen innebär att kön ställs i relation till andra diskrimineringsformer, som exempelvis sexualitet, etnicitet, klass, ålder, rörelsehinder etcetera.

Det är min övertygelse att det intersektionella förhållningssättet kommer att berika både genusforskning och feminism. Genus är en komplicerad fråga och vi feminister har ett ansvar för att vi inte bättre kunnat förmedla den mångfald av ansatser som ryms i genusvetenskapen. Zanyar Adami, chefredaktör för Gringo, formulerade detta träffande i en kolumn i Metro (5/10): ”Att det inte går att tala om rasism utan att även ta in sexism. Ett rasistiskt samhälle kommer också att förtrycka kvinnor och bögar. Jag har försökt hitta ett samlingsord för alla rörelserna, men det bästa jag kunde hitta var intersektionalitet. Det låter så där lagom sexigt.” Adami menar att en god tanke måste förklaras bättre så att människor förstår vad det handlar om, både i teori och praktik.

Det antifeministiska bakslaget påverkar oss alla. Om vi inte ser fördelarna med en bred och mångsidig genusforskning kan vi inte förklara kopplingarna mellan olika former av förtryck. Diskriminering och intolerans drabbar oss alla, kvinnor som män, homo som hetero, blatte som Svenne, arbetarklass och medelklass, gammal som ung, ”normal” som ”onormal”.

För egen del anser jag det inte möjligt att i det rådande diskussionsklimatet förena det akademiska arbetet med det politiska. Nu när genusvetenskapen är hotad är det min plikt att framför allt ägna mig åt det akademiska arbetet. Därför väljer jag universitetet.
TIINA ROSENBERG

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut