JK:s kritik mot polisen

Psykologisk kunskap lyser allt för ofta med sin frånvaro i brottsbekämpande sammanhang, såväl i förebyggande, utredande som i vårdande instanser. Svenskt rättsväsende ligger här 20-30 år efter länder som Storbritannien och USA. Kunskapen om psykologiska mekanismer används dock frekvent av politiker och chefer som inte vill stå för sina misstag, utan psykologiserar bort sitt ansvar.

Samhället förändras, så också brottsligheten. Den blir mer sofistikerad, utbredd, med ökad rörlighet och större kontaktytor. Rättsväsendet och psykiatrin förändras inte på samma sätt. Där är förändringen och utvecklingen långsammare, mindre flexibel eller har till och med uteblivit.

Kunskapen förändras, men vi tar inte till vara modern psykologisk kunskap, till exempel när det gäller förhörssituationer eller riskbedömningar. När vi vill utnyttja kunskapen för att bygga upp nya strukturer, verksamheter och organisationer inom rättsväsendet eller vårdsektorn möts detta av ett starkt motstånd. Det är först när bristen på kunskapen blir uppenbar genom katastrofer, uppmärksammade våldsbrott, felaktiga domar vid sexualbrott mot barn, upprepade rymningar eller värdetransportrån som frågorna och kunskapen hamnar i fokus. Och då frågar man sig: "Hur kunde det bli så här?"

Värdetransportrånen mot Securitas är ett talande exempel på hur kriminaliteten uppvisar en omfattande organisation och kontinuerligt utvecklar sin metodik. Securitas å sin sida saknade säkerhetsväskor som förstör pengarna vid rån, men lovar å sin sida att se över säkerhetsrutinerna. Men varför sker detta i retrospekt? Tekniken och kunskapen har funnits under lång tid, till exempel i vårt grannland Norge. I Norge har man även förstått betydelsen av att säkra vittnesinformation med bandupptagningar när man hör vittnen på plats. Polisen i Oslo har även en mobil intervjuenhet med specialutbildad personal som säkrar vittnesinformation vid allvarliga händelser på motsvarande sätt som polisens tekniker säkrar fysiska spår efter en gärningsman.

När svensk polis intervjuade vittnen direkt efter Anna Lindh-mordet gjorde man det med papper och penna. Att ställa frågor, lyssna till det som sägs, anteckna samt ställa följdfrågor klarar inte vårt medvetna uppmärksamhetsutrymme så bra. Vi tappar eller blandar ihop information. Vid Anna Lindh-mordet samlade man ihop vittnen i samma väntrum med risk för att vittnena påverkade varandra innan de skulle höras. Att signalementet som släpptes två timmar efter attacken på Anna Lindh var oanvändbart och att man senare grep fel person är inte förvånansvärt, men dock anmärkningsvärt. Hur hade utredning utvecklats om inte kamerorna på NK funnits? När dåvarande rikspolischefen Sten Heckscher tillfrågades om varför polispatrullerna inte är utrustade med fickbandspelare markerade han tydligt att detta enligt honom var en onödig investering: "Poliser vill ha så mycket att hänga på sig&."

Vittnesuppgifter ska dokumenteras på ett rättssäkert sätt. I Australien videobandas alla polisförhör. I Sverige videobandas enbart barnintervjuer. Att banda polisintervjuer ser man i andra länder som en säker metod att trygga informationsinhämtningen då videoinspelning leder till att man i efterhand kan granska vad som sagts i intervjun och inte minst hur den genomförts.

Men det handlar ju förstås inte bara om teknik utan även om kompetens hos den som ska inhämta och utvärdera information i rättssammanhang. Detta är särskilt tydligt vid misstankar om barnmisshandel, över 8 000 polisanmälda fall 2004 och dessutom över 3 000 polisanmälda sexualbrottsfall under samma år. Dessa ärenden gäller barn under 15 år och majoriteten utreds och barn intervjuas av personal utan barnkunskap.
Pedofiler får allt större möjligheter att komma i kontakt med barn och ungdomar i ett alltmer socialt uppluckrat och sexualiserat samhälle. När de väl grips är det få utredningar som leder till åtal. Förundersökningsunderlaget räcker inte. Att det är så beror bland annat på bristande kompetens, till exempel när det gäller att intervjua barn.

I Finland intervjuas barn som misstänks för att ha utsatts för sexuella övergrepp av specialtränade team med barnklinisk erfarenhet. Vid universitetssjukhuset i Tammerfors har man inrättat intervjuteam bestående av barnpsykiatriker/-psykolog/-skötare och socialsekreterare vilka också är tränade i juridiskt utredande. På Island har man inrättat så kallade "barnahus" där utredningar angående barn ombesörjs av psykologiskt skolad personal.

I England har man studerat polisintervjuer sedan slutet av 1970-talet, vilket resulterat i att åtskilliga poliser doktorerat i bland annat psykologi. Förutom i England har australisk, holländsk, tysk, amerikansk och flera andra länders polis forskningsenheter knutna till polisorganisationen.

I Sverige finns en hel del pågående forskning där kunskaper tagits fram, till exempel om hur barn ska intervjuas i brottsutredningar och vilken kompetens som behövs för att genomföra intervjuerna, men den kommer bara delvis till uttryck i den praktiska verkligheten. När vi i Sverige nu startar barnhus, utifrån nya principer, så sker det fortfarande med poliser som intervjuare. För att intervjua barn krävs inte primärt kunskap om brott utan kunskap om barn, om barns utveckling, om barn som utsatts för brott och hur man anpassar sitt bemötande i intervjun till barn med olika behov och förutsättningar.

Vår avsikt är inte att kritisera enskilda poliser, vilka ska ha all respekt för de svåra situationer de har att hantera och den exponering de utsätts för i sitt dagliga arbete.

Problemet är att de inte får den uppbackning med tillskott av nya adekvata kunskaper och metoder för att möta och hantera människor i svåra situationer. Detta har inte skett eftersom det saknas beställarkompetens i polisens ledarskap. Och på svenska polishögskolor saknas forskning och metodutveckling.
Polisutbildningen i Norge leder till en fil kand (motsvarande 120 poäng) med möjlighet att fortsätta till en masterutbildning (motsvarande 160 poäng). I Norge poängterar man att utbildningen ska vara vetenskapligt förankrad och dess huvudman är den norska motsvarigheten till Högskoleverket. Polisutbildningen i Sverige är inte fullt ut en högskoleutbildning (motsvarande cirka 80 poäng) med Rikspolisstyrelsen som huvudman.

Under 2004 och 2005 rymde en mängd fångar från svenska fängelser. Man tillsatte en utredning och kom bland annat fram till att förbjuda mobiltelefoner bland internerna, vilket borde ha varit uppenbart innan. Även detta problem är knutet till kompetens och utbildning. Även kriminalvårdsutbildningen i Norge leder till en fil kand. I Bergen diskuterar man att inrätta ett universitetsfängelse där man ska ha personal med en gedigen utbildning som på ett kompetent sätt kan medverka i behandling av brottslingar och utveckling av behandlingsprogram. Kanske borde liknande försök prövas i Sverige.

Om polisen gjort det de ska och gripit förövaren och om förövaren inte placerats i fängelse eller rymt därifrån, kan han eller hon ha placerats inom psykiatrin/rättspsykiatrin. Vården av våldsbrottslingar och sexualbrottslingar genomsyras av kunskapsbrister och en naivitet som är häpnadsväckande. Det är inte bara poliser som blir frustrerade när brottslingar och allvarligt psykiskt störda släpps ut efter korta vårdtider för att begå nya våldtäkter och mord.

Mordet på Anna Lindh, flickan i Arvika som mördades samma dag, överfallen i Åkeshov med flera, visar på samma problematik: avsaknad av kunskap om att bedöma risk för farlighet. I mängder av fall av grova våldsbrott har gärningsmannen sökt hjälp inom psykiatrin innan brotten och påkallat uppmärksamhet på sin problematik, men avvisats.

Vi har kunskap om riskbedömningar vid våldsbrott och självmord som inte kommer till användning. När anhöriga är bättre på riskbedömningar än personal inom psykiatrin har vi ett stort problem. Med hjälp av anhöriga sökte underhållaren Mikael Dubois hjälp inom psykiatrin. Han uppvisade tydliga varningssignaler på självdestruktivt beteende utifrån en förberedd strypsnara och hade en pappa som tagit sitt liv i motsvarande ålder, samt anhörigas farhågor med mera. Han skrivs ut med en påse mediciner och rådet att söka hjälp på vårdcentralen, varefter han begår självmord. I en rapport till Socialstyrelsen skriver biträdande klinikchefen: "Det fanns ingen möjlighet för läkaren att förutse självmordet." Att lura vårdgivaren genom skådespelartalang ska inte lyckas maskera allvarlig psykisk problematik. Om ett mobilt psykiatriteam gjort ett hembesök och kontrollerat uppgifterna om strypsnaran hade Dubois förmodligen levt i dag. Anhöriga till brottaren Mikael Ljungberg och många andra känner igen de tragiska bristerna inom psykiatrin som upprepas gång på gång.

Det handlar om kunskap som måste organiseras och för att det ska ske krävs handlingskraft att sätta den i verket. Oftast är det inte medel och personal som primärt saknas utan kompetens och ledarskap. Det finns kvalificerad kompetens i Sverige, men den är spridd på många olika håll. Det krävs organisation och ledning som har beställarkompetens och vet vilken kompetens som ska tillföras.

Utnämningar sker utifrån politiska grunder i stället för i öppen konkurrens. Kanske är detta en orsak till den bristande beställarkompetensen och att utvecklingen haltar inom brottsbekämpningen i vårt land?

Vi hoppas nu att polisledningen är beredd att se och diskutera problematiken och inte - som i fallet med JK:s kritik - bara slår den ifrån sig. Det räcker inte med traditionella kurser i ledarskap. Det handlar om att använda psykologiska kunskaper för att undvika krissituationer i stället för att den kunskapen ska komma in efter en skada. Först efter tsunamikatastrofen har man förstått att en katastrofenhet måste inrättas.

Vilken typ av katastrof krävs för att man inom olika delar av rättsväsendet ska inrätta en beteendevetenskaplig analys- och metodutvecklingsenhet (motsvarande Statens kriminaltekniska laboratorium) där man samordnar kunskaper och tillgängliggör dem för rättsväsendet och psykiatrin.

Sven Å Christianson
Professor i psykologi, Stockholms universitet
Ulf Holmberg
Fil doktor, Högskolan i Kristianstad, f d polis
Carl Göran Svedin
Professor i Barn- och ungdomspsykiatri,
Lunds universitetssjukhus

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut