"Journalisternas politiska rapportering är död"

Natten mellan söndagen och måndagen den 3 och 4 september briserade den i särklass största bomben i 2006 års svenska valrörelse. Enligt Dagens Industri hade "folkpartiet" polisanmälts efter att ha gjort sig skyldigt till dataintrång hos socialdemokraterna. Nyheten var DI:s. Men mitt i natten hade socialdemokraterna hållit presskonferens i anledning av uppgifterna. Dagens Industris nyhet blev alla mediers nyhet. Ekoredaktionen vid Sveriges Radio reagerade direkt. Redan på måndagsmorgonen var nyheten mycket stor i Ekosändningarna. Och så skulle det fortsätta. Av de 13 dagar som återstod fram till valdagen dominerades fem, för att inte säga sex, av "fp-skandalen".

Rapporteringsmönstret var det numera kända.

Få om ens några ytterligare nyheter om själva händelsen avslöjades.

Kommentarer förvandlades till nyheter och fick ta nyheternas plats.

Det hela förvandlades mycket snart till ett "avgångsdrama". Hur mångas avgång skulle kunna drivas fram? Och skulle det bli möjligt att ta den riktigt stora skalpen, det vill säga driva fram Lars Leijonborgs avgång?

Nu, bara några veckor senare, är det nog inte bara jag som har lite svårt att komma ihåg vad det egentligen var som vållade sådan enorm medieupphetsning.

För det första: Om den socialdemokratiske ombudsmannen Stig-Olof Friberg i Skaraborg hade lämnat en handling om socialdemokratisk valstrategi efter sig i restaurangen på Hotell Billlingehus hade det knappast blivit en skandal av det, i vart fall inte därför att en ung folkpartist hade tagit hand om papperet och läst det. Frågan kan till och med ställas om inte den unge folkpartisten i så fall hade varit skyddad av grundlagens regler om informationsfrihet.

För det andra: Vad var det egentligen som underbyggde mediernas fråga om Lars Leijonborg skulle avgå? Han var ju inte inblandad i något intrång. Det påstods inte ens att Leijonborg skulle ha fått del av, än mindre utnyttjat, några uppgifter som skulle kommit hans parti till del på ett oriktigt sätt. Det av nyhetsmedierna lanserade avgångskravet byggde i stället på hur Lars Leijonborgs ord exakt hade fallit i en radiointervju på tisdagskvällen i förhållande till vad han sedan sagt på onsdagen. Möjligen värt att diskutera, men faktiskt något helt annat än intrånget.

För det tredje: När jag läser om vad som skrevs och sades ställer jag mig frågan på vilka grunder som de stora nyhetsredaktionerna fördelade heder och trovärdighet till olika politiker under intrångsveckan. Marit Paulsen sade den 6/9: "Man har jävligt svårt att föreställa sig att sådant här ska kunna hända. Det är lite absurt. Det är lite overkligt." Så formulerade sig Marit Paulsen, inte om partikamrater som ätit levande spädbarn eller bränt medeltida träkyrkor, utan om en ung folkpartist som tjyvläst i tämligen triviala handlingar från ett konkurrerande parti. Ekoredaktionens Inger Arenander sade om samma Marit Paulsen två dagar senare: "Marit Paulsen lägger skuldran till trots att hon är sjuk och talar nyktert klarspråk."

Var det inte i själva verket så att Marit Paulsen gav legitimitet åt en orimlig nyhetsprioritering från Ekots, och andra nyhetsredaktioners, sida vilket gjorde att Lars Leijonborgs nyktra handlande även fortsättningsvis kunde framställas som oetiskt och klandervärt?

Är det verkligen värt mödan att på detta sätt granska mediernas, inte minst public service-redaktionernas, hantering av "fp-intrånget"?

Om det varit en engångsföreteelse hade det saknat intresse. Men det är knappast en engångsföreteelse.

Jag kommer inte ifrån bilden av att public service-redaktionerna dras med i nyhetsmönster som i grunden formas av medier som är helt beroende av en ofta mördande konkurrens på upplagemarknaden. Sedan lång tid tillbaka är det karaktäristiska hos dessa nyhetsmönster beskrivet. Redan för 30 år sedan skrev den norske sociologen och banbrytande maktutredaren Gudmund Hernes om det "medievridna samhället". Han talade om mediedramatiken som byggs upp genom tillspetsning, förenkling, polarisering, konkretisering och allt detta drivet med högsta intensitet. Och Hernes, i likhet med de flesta andra seriösa mediekommentatorer, pekade på personfixeringen.

Jag har i olika roller följt svenska valrörelser på rätt nära håll åtminstone sedan 1973. Normalt varar en "affär" i en valrörelse sällan mer än två dagar. Normalt ökar intensiteten fram till valdagen. Normalt är nyhetsbevakningen intensiv direkt efter valet om det blir majoritetsskifte.

Intrångshistorien drogs i varv efter varv i nästan en vecka. Den slog ut nästan all annan valrapportering. Därefter dog journalistiken. All nerv, all laddning saknades i rapporteringen under själva valveckan. Efter valet föreföll Sveriges samlade kår av nyhetsjournalister ha tagit semester. De fyra borgerliga partierna fick totalt ostörda förhandla sig samman om politik och fördelning av ministerposter. Endast en tidning knäckte en ministerutnämning. Och det var Jyllandsposten som avslöjade att Carl Bildt skulle bli utrikesminister. Det var en dansk (!) tidning som svarade för regeringsförhandlingarnas enda nyhetsavslöjande.

Men därefter var det dags igen. Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò serverade sina egna huvuden på fat. Någon kom på rutinkollen att titta på betalning av teve-avgift. Och sedan har det varit som i intrångsveckan. Nyheterna har lyst med sin frånvaro. Däremot drogs avgångsjournalistiken i gång. Varje dag någon ny med- eller motståndare till ministrarna som har stått till tjänst med kommentarer som fått ersätta nyheter. Det är inte bara en liknelse att detta är en dokusåpa. Det är en dokusåpa. När skulle "Regerings-Cecilia" röstas ut. Hur länge klarar sig "Regerings-Tobias"? Är det rentav så att "Regerings-Anders" kan hotas? Och otänkbara tanke: Kan självaste "Regerings-Fredrik" rubbas?

Jag tycker inte att det är bra att inte betala teve-avgift i 16 år. Jag tror att det kan, eller rättare sagt hade kunnat, skapa trovärdighetsproblem för en medieminister att ha något sådant i bagaget.

Men mer än så är det, och var det, faktiskt inte.

I en rimlig och seriös nyhetsbevakning hade rapportering och granskning av de nya ministrarna just inriktats mot nyheter. Men återigen har tyckande och kommentarer fått ta nyheternas plats. Vissa inslag har utmanat löjet. Jag känner personligen både Carl Rudbeck och Cecilia Stegö. Men likväl är det för mig helt obegripligt vad som pågick i "Agendas" tevestudio i söndags kväll. Förstod redaktör och programledare själva det? Hade de försökt ta reda på vad det var för slags internstrid och personliga rancuner som de upplät scen åt? Eller faller all vilja till kritisk prövning bort när någon är beredd att medverka till att dokusåpan kan löpa vidare?

Under ett antal år verkade jag i ett me­dieföretag som, trots presstöd, var beroende av marknaden för sin tidningsutgivning. Svenska Dagbladet tvingades spara bort kvalitet. Nu förestår samma process inom Dagens Nyheter. Det är lätt att kritisera tidningar för kvalitetsbrister. Men lever man på marknaden så är man beroende av den. Det är tydligast för lösnummerförsålda tidningar. Men det gäller i grunden också prenumererade tidningar.

Den stora finessen med public service är just att detta marknadsberoende inte finns. Jag vill till intet pris i världen vara av med de medier som verkar på marknadens villkor. Men för varje år som går, och för varje tag som tas i marknadens åtstramning av villkoren för marknadsmediernas verksamhet, så ökar min insikt om den avgörande betydelse som public service har.

Men då måste public service ha självförtroende och självkänsla. Man måste våga stå för det som är public services särdrag och alldeles egna möjligheter. Man måste kunna stå emot det som faktiskt hela tiden hotar att pervertera journalistiken i övrigt. Detta innebär val, att välja bort det som kommersiella medier försöker invadera hela det offentliga rummet med. Men det innebär också val mellan det angelägna och det mindre angelägna.

Det har gjorts till ett lackmustest att den som försvarar public service också skall försvara att public service gör allt det som de kommersiella medierna gör. Om man inte är anhängare till det breda public serviceutbudet så är man egentligen ingen riktig anhängare av public service.

Detta är en okunnig och en ohållbar position. På sikt kommer det att vara omöjligt att försvara en sådan public service-ståndpunkt. Elementära ekonomiska förhållanden kommer att tvinga fram innehållsliga val. Det är en illa förklädd inre intressekompromiss i Sveriges Radio och Sveriges Television som har lett fram till denna breda bestämning av public service. Inåt är det en bekväm position att public service skall göra allt. Alla kan i princip därmed ha kvar sina uppgifter. Men i en yttre omgivning där man inte följer med, och inte kan följa med, i den allmänna produktivitetsutvecklingen tvingas man till val. Och vågar man inte välja bort något av det breda så väljer man i stället bort det smala.
Något hårddraget är det på väg att bli med public service som med vår svenska välfärdsstat.

Skall vi behålla uppslutningen kring välfärdsstaten så måste alla ha nytta av den. Så tyvärr har vi inte råd att stödja de svaga. Skall vi behålla tittarna måste vi ha breda program. Så tyvärr måste vi spara bort nyheterna och kulturen.

MATS SVEGFORS

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut